”Fackens höga lönekrav lägger sten på börda för små arbetsgivare”
Vi förstår att industrifacken är klämda mellan förväntningar på kompensation i form av höjda löner och Sveriges bekymmersamma läge. Men de höga lönekraven lägger sten på börda för pressade arbetsgivare, skriver Lena-Liisa Tengblad, VD för Gröna arbetsgivare, och Eva Glückman, VD för Grafiska Företagen.
Lena-Liisa Tengblad och Eva Glückman.
Facken inom industrin säger att lönekraven inte får driva upp inflationen ytterligare, men när de presenterade sin avtalsplattform gav de i stället en perfekt definition av uttrycket ”att lägga sten på börda”.
De väljer att lägga de högsta lönekraven i industriavtalets historia samtidigt som vi har den svåraste ekonomiska situationen. Dessutom samma dag som Sveriges finansminister konstaterade att vi snart är i en lågkonjunktur där det inte går att stimulera efterfrågan utan att det leder till högre inflation.
Vi förstår att industrifacken är klämda mellan förväntningar på kompensation i form av höjda löner och Sveriges bekymmersamma läge.
I slutänden är det fackens ansvar att fatta beslutet om man ska försöka tillgodose kortsiktiga förväntningar eller ta ett svårare långsiktigt perspektiv.
Det krävs avtal på nivåer som på intet sätt bidrar till ökad inflation om vi ska ge förutsättningar till en snabbare återgång av stabila reallöneökningar och dessutom stärka företagens konkurrenskraft.
Svårt för mindre arbetsgivare
Gröna arbetsgivare och Grafiska Företagens medlemsföretag är oftast mindre arbetsgivare utan större finansiella muskler att hantera ökade kostnader.
När då priserna på till exempel konstgödsel stiger med 70 procent och priset för papper ökar med 50 procent blir det problem.
Lägg där till samma utmaningar som alla andra företag i Sverige har med extremt höga elkostnader, bränslekostnader och brist på insatsvaror.
Två exempel på hur extrem situationen är: tryckerier som väljer att gå över till nattskift för att spara elkostnader och tomatodlare som helt sonika stänger ner verksamheten trots efterfrågan på svenskodlat.
Parter kan påverka lönekostnaderna
På kort sikt kommer vi inte att kunna påverka dessa kostnadsökningar men det arbetsmarknadens parter däremot kan påverka momentant är lönekostnaderna.
Facken inom industrin valde dock att presentera sina högsta krav någonsin, 4,4 procent i löneökning på ett år.
Man kallar kravet ”grundat på noggranna överväganden av de ekonomiska förutsättningarna både nationellt och internationellt. Med utgångspunkt i en stärkt svensk konkurrenskraft ser Facken inom industrin nu goda skäl att växla upp löneökningstakten och ställer därför ett högre lönekrav än i de senaste avtalsrörelserna”.
”Industrifacken tittar bakåt i stället för framåt”
Problemet är att industrifacken tittar bakåt i stället för framåt. Man baserar sina krav på en period av högkonjunktur och en acceleration ut ur en pandemi delvis stödd på statsbidrag, inte att ekonomin störtdykt och inflationen rusat sedan kriget i Ukraina bröt ut.
Det finns inga tecken på att vi är på väg in i en ny högkonjunktur, det är precis tvärt om. Lönekrav måste vara baserade på den tid de ska gälla.
Det är positivt att Facken inom industrin betonar Industriavtalets betydelse och styrka. Men när vi nu snart börjar förhandla är det viktigt att perspektivet förflyttas från vad företag och deras kunder ville eller kunde betala 2021, till den ekonomiska realitet som kommer gälla framåt.
Den lönekostnadsnivå som blir resultatet ska även resten av svensk arbetsmarknad följa och vi ser redan nu branscher som har ”tvärnitat”.
Vi hoppas att våra motparter har styrkan att ta detta svårare, men för både deras medlemmar och företagen långsiktigt bättre perspektivet.
