KOMMENTAR. “En tystnads- och utpekandekultur – även kallad cancelkultur – skapar en andefattig och torftig akademisk miljö. Jag ska initiera en granskning för att kartlägga hur utbrett det är.”

Så skriver vår nytillsatte utbildningsminister Mats Persson (L) i en debattartikel på Expressen. Nu ska det fria ordets munkavel dras sparkandes och skrikandes ut ur våra svenska lärosäten.

Jag har bara en fråga på det. Finns det en svensk cancelkultur?

För det lustiga med cancelkulturen i nådens år 2022 är att de enda som verkar hålla liv i den är samma liberala och konservativa yttrandefrihetsivrare som svurit att med sina liv bekämpa den.

Jag har varken sett eller hört någon annan nämna cancelkulturen sedan komikern Dave Chappelle fick kritik för sin Sticks & Stones-special på Netflix 2019 där han skämtade om transpersoner. Då var det många, eller i alla fall några, som ville att han skulle bli avpublicerad från Netflix. Men vad hände? Inget.

”Det rör sig inte bara om ett enskilt fall”, intygar Mats Persson och ger exempel på inga alls.

Rasistiskt på Konstfack

För att ge honom lite hjälp på traven kan jag lista de mest uppmärksammade casen på senare år:

Vi har Konstfack-eleverna som tyckte att det var rasistiskt att utställningslokalen Vita havet hette Vita havet, docenten som anmäldes för att hon använde N-ordet och den allmänna pk-auran på Biskops Arnö.

För att hitta andra och bättre exempel på cancelkultur måste vi leta oss bortom universitetsvärlden. Och inte ens då verkar den vara särskilt effektiv.

Se bara på influencern Margaux Dietz som nyligen fick på pälsen för att ha gjort knasig content med en blodig och medvetslös man som rekvisita. Tydligen räcker det att teckna handhjärta i solnedgången för att göra avbön och resa sig pånyttfödd ur cancelkulturens aska.

Akademiker hotade utifrån

På Twitter läser jag att DN-journalisten Marcus Bornlid Lesseur häromåret ringde runt till universitetens säkerhetsavdelningar för att få grepp om tystnadskulturens omfattning.

Det han ”gång på gång” fick höra var att det främsta skälet till att akademiker tystade sig själva var på grund av hot utifrån.

Expressens kulturchef Victor Malm stämmer in och skriver att bombhot mot genusvetare är ett större hot än kollegial utfrysning.

Vilket fick Fokus Johan Hakelius att sätta Earl Grey-teet i vrångstrupen. Malm jämför äpplen med apelsiner menar Hakelius. För att i nästa andetag jämföra dagens cancelkultur i Sverige med kulturrevolutionen i Kina.

Hoppla!

Persson vill sätta P för identitetspolitik

Men det handlar förstås inte bara om cancelkultur, utan även om identitetspolitik.

“Identitetspolitiken riskerar att leta sig in i universitetsvärlden”, fortsätter Persson i sin brandtext och hänvisar till en granskning av Kalla Fakta, om akademiker som blivit utfrysta på grund av att de avvikit från godhetsdoktrinen.

Däribland den där docenten som sa N-ordet och blev anmäld av sina studenter. Det där vill Mats Persson sätta P för.

Det jag i min enfald undrar är om det här är ett problem på riktigt. Och om det är det: är det ett problem i den utsträckning att det kräver en statlig utredning?

Det låter nästan, bara nästan, som om det Mats Persson vill slå ner på är en halmgubbe.

Ord ska inte begränsas

Är det möjligtvis så att Persson suttit på sin kammare och knutit näven i fickan varje gång han hört om cancelkultur och identitetspolitik?

Det är särskilt lustigt att det är utbildningsministern som vill utreda cancelkulturen inom universitetsvärlden.

I synnerhet nu när den nya regeringen lagt kulturskolor och bibliotek på huggkubben.

Det är tydligt att våra ord inte ska begränsas. Bara vår förmåga att formulera dem.