KOMMENTAR. Runt 2010 dök en ny religiös grupp upp runt Pride i Chicago. Iklädda tröjor med texten “I’m Sorry”, och banderoller där de bad om ursäkt för sin tidigare medverkan i kristen homofobi, drog The Marin Foundation stor uppmärksamhet till sig, och nästlade sig in i diverse queera sammanhang. 

Vilken vändning! Här fanns plötsligt en grupp från den evangelikala miljön som erkände skuld, erbjöd en väg vidare.

Mainstreamfåran av hbtq-rörelsen älskade dem och bilder av hur de kramade halvnakna män i paraden kablades ut av nyhetsbyråerna.

I Expressen ser teologen Joel Halldorf tecken på att frikyrkorna är på väg att förändras. Hans exempel är artisten och pastorssonen Andreas Wijk, som vid 29 års ålder kommit ut för sina föräldrar. 

Eller: Kommit ut igen. Wijk kom ut redan som 12-åring, vilket ledde till att han och föräldrarna bad tillsammans om att han skulle rättas till.

Men nu, som vuxen och efter teologiska studier, har han lärt sig att acceptera sig själv som både kristen och homosexuell. Han är kvar i kyrkan och har en god relation till föräldrarna. 

Hbtq-personer har annat perspektiv

Jag tror att hbtq-personer läser den här historien med andra ögon än vad Halldorf gör. Wijk säger att den pingstkyrka han varit medlem i förmedlat att han är älskad av gud.

Men varför har Wijk sedan 12-års ålder tvingats se en del av sin personlighet som felaktig, missanpassad?

Varför kommer han ut som 29-åring om han har varit klar med sin sexualitet sedan innan tonåren? 

Det känns smetigt att i text gräva i en främlings sexualitet, familj och religiösa tillhörighet, även om han har medverkat i TV.  Men som bärande exempel i texten på pingströrelsens påstådda nya öppenhet inför homosexualitet är det mycket jag undrar över. 

Knappt registrerar på sorgskalan

För några veckor sedan, på väg från en minneshögtid för en vän på vad som här poetiskt kallas Hibernia Beach, mitt i San Franciscos bögtäta Castro-område, stötte vi ihop med en trevlig ung man på en bar. 

Han berättade att han i sena tonåren, efter att ha kommit ut, blivit avsläppt i San Francisco av sina mor- eller farföräldrar som varit hans trygghetssystem. “De är kristna”, lägger han till, och ingen vidare förklaring behövs. 

Ibland heter det “de är katoliker” eller “de är evangelikala” men andemeningen är densamma: de accepterar mig inte, vill inte veta av mig om jag inte gör våld mot mig själv för att förändras.

Det är en så vanlig historia i USA att den knappt registrerar på sorglighetsskalan. 

Att hbtq-personer blir funktionellt föräldralösa när de kommer ut är både en enorm tragedi och något så accepterat att hela samhällen vuxit fram ur myllan av oälskade barn. 

I områden som Castro utvecklas våra egna ritualer och minneshögtider, bortom de religiösa biofamiljernas dömande blickar. Men den som tror att detta är unikt för USA bedrar sig. Även i Sverige känner jag många hbtq-personer som på olika sätt farit illa i frikyrkliga miljöer.

Tolkning bland pingstvänner

Halldorfs andra exempel är intressantare. Niklas Piensoho som leder Filadelfiakyrkan har i bibelstudier börjat ifrågasätta den gängse tolkningen bland pingstvänner om vad bibeln säger angående homosexualitet. 

Jag öppnar videon som Halldorf länkar till i sin text.

Bland det allra första Piensoho säger är att bibeln på sex ställen avvisar homosexualitet och påvisar att “den självklara vägen för sexuella relationer är mellan en man och en kvinna”. Han lugnar sin publik med att han inte tänkt om vad det gäller äktenskapsteologi.

Därefter följer ett resonemang om olika tolkningar av romarbrevet, där Piensoho öppnar för att homosexuella eventuellt inte är oförlåtliga syndare.

Kanske menade Paulus avgudadyrkan snarare än homsexualitet? Kanske menade de att kvinnan och mannens kulturella roller blev omvända? Intressant och provokativt, vilket framgår av kommentarerna under videon. 

Men som “öppning” mot hbtq-samhället är det rätt svag sås. 

Halldrof lyckas inte

Halldorf har skrivit mycket om ämnet men fortfarande inte riktigt lyckats placera sin blick i hbtq-samhällets perspektiv. Frikyrkorna – pingströrelsen i allra högsta grad inkluderad – har gjort hbtq-samhället oerhörd skada över åren. 

De har arbetat mot våra rättigheter, utmålat oss som samhällets fiender, som defekta, som syndare. De miljöer som Halldorf ömmar för, har skadat enskilda hbtq-personer för livet. 

Varför ska vi hbtq-personer frivilligt söka oss till sammanhang där vi blir accepterade på nåder? Det är självklart ett framsteg om färre barn tvingas be till gud att de ska bli heterosexuella, men att Filadelfiakyrkan kommer in i 1970-talet är inte direkt imponerande för oss som lever i samtiden.

Jag tror att både Halldorf och Piensoho har goda syften men de utgår fortfarande från premissen att det finns en plats där queers ska möta frikyrkorna. Medvetet eller omedvetet, ligger deras sympatier hos heterosexuella föräldrar till homosexuella barn. 

Mitt perspektiv är format av de barnens verklighet och skadorna de bär med sig som vuxna. Barn som aldrig fått välja men som ändå varit tvungna att stå till svars, att slåss för att få vara sig själva. 

Frikyrkorna behöver en vitbok

Joel Halldorf skriver att “den som varit i närheten av en svensk frikyrka vet att det är gemenskaper med mycket värme och omsorg”.

Jag tänker på vänners erfarenheter av att bli utkastade hemifrån, att utelsutas ur familjegemenskapen, att förvägras kärlek och jag undrar om Halldorf förstår att frikyrkorna varit våra antagonister, i ett nästan helt ensidigt förhållande?

Om han tror att den historien låter sig hoppas över, att försoning ska ske utan en uppgörelse? 

En frikyrkornas öppning mot hbtq-samhället skulle rimligtvis inledas med en vitbok. Utöver det är det läge att tala om kompensation för materiellt och psykiskt lidande. Vad exakt tänker pingströrelsen göra för att läka de sår som de orsakat i årtionden? 

Vem räddar oss från frikyrkorna?

När hbtq-pressen började skärskåda Marin Foundation, den kristna rörelsen som kramade bögar på Pride i Chicago, visade det sig att de stod nära flera fientliga organisationer och att de utnyttjat och outat personliga vänner i PR-syfte.

De hade också en retorik gentemot homosexuella och en annan i sin kommunikation med kamraterna i den evangelikala rörelsen. Bakom peppen och kramarna fanns samma unkna idéer om hbtq-personer som ska räddas från sig själva.

Men vem räddar oss från frikyrkorna?