RECENSION. Det är en underbar höstdag när jag äntligen tar tag i mig själv och lyckas genomföra det Snabba Cash-tematiserade stadsspel företaget StoryTourist just lanserat tillsammans med författaren Jens Lapidus.

För varmt klädd i en lång begagnad päls matchad med trasiga byxor och ett par omaka vantar, beger jag mig mot spelets startplats som ligger i korsningen Narvavägen/Storgatan.

På vägen ligger det superdyra yoga-ställe jag tvångsmässigt gick till för några år sedan, när min ekonomi var bättre och mina ätstörningar starkare. Stockholms undre värld – dit vi enligt StoryTourist är på väg – känns långt borta.

För att vara helt ärlig känner jag mig inte överdrivet exalterad när frågan om att recensera det jag nu ska recensera.

På StoryTourists hemsida står: “Genom en kombination av mobilspel, GPS-styrd stadsvandring och en actionfylld ljudproduktion hänger man med karaktärerna Jorge, JW och Mrado på en uppgörelse i stadens undre värld.”.

StoryTourist svensk startup

Jag klickar mig vidare och får information om att StoryTourist är en svensk startup som vill göra litteraturen mer tillgänglig och för fler målgrupper. Misstänkt.

Dessutom känns det lite nervöst, vad betyder det? En kombination av mobilspel, GPS-styrd stadsvandring och en actionfylld ljudproduktion?

Kommer jag behöva interagera med min omgivning? Kommer jag behöva skämma ut mig?

Efter att ha betalat den blygsamma summan på 59kr som spelet kostar kastas jag rakt in i att Jens Lapidus himself hälsar mig välkommen och berättar att det är en spännande upplevelse á la tidigt 2000-tal jag har framför mig.

Introduktionen avslutas med en uppmaning att vara uppmärksam på trafiken. Åter flimrar illusionen att jag är på väg ner i Stockholms undre värld i kanterna.

JW fattig wannabe

Berättelsen pendlar mellan tre perspektiv, Jorges, Mrados och JW’s. Jorge är en karismatisk gangster som precis rymt från fängelset han suttit på för grovt narkotikabrott. Mrado en annan sorts charmig kriminell som arbetar för berättelsens verkliga bad guy Radovan och JW är en fattig wannabe Stureplansbrat som börjar sälja kokain för att finansiera sina raffe-skjortor och parodiskt blöta utekvällar.

Alla tre skulle kunna kategoriseras som entreprenörer.

Jag leds från Vitterhetsakademiens bibliotek till Riddargatan och sedan vidare mot Stureplan. Det är lite svårt att helt komma in i berättelsen, som förvisso är verkligt spännande och välskriven, när jag samtidigt behöver parera kartan och själva spelbiten av det hela.

Telefonkiosker i Stockholm

Det första stoppet som blir interaktivt på riktigt är vid Östermalmstorgs tunnelbanestation. Appen berättar för mig att det vid den här tiden fortfarande fanns många telefonkiosker i Stockholm och att Jorge använder en för att ringa Mrado.

Han behöver skaffa pengar för att fly landet. Jag får välja mellan om Jorge ska vara lugn eller aggressiv, anklagande eller diplomatisk, om han ska konfrontera eller förhandla, och så vidare.

Det är lite märkligt, för här ligger inte längre någon telefonkiosk, så jag vet inte riktigt vart jag ska kolla. På människorna som passerar? På Zara Home?

Kanske är det min inlevelseförmåga som brister, men det känns som jag rör mig genom en helt annan stad än den berättelsen utspelar sig i.

Inte den sortens kriminalitet

Denna känsla förföljer mig. Extra stark blir den när jag uppmanas stanna utanför ett parkeringshus på Sibyllegatan i en av spelets mer spännande delar (Radovan ska konfrontera Mrado med ett stort svek), och möts av en KRY-vårdcentral som precis bredvid blinkar och glittrar i sin karaktäristiska rosa.

Det var inte den sortens kriminalitet jag väntat mig.

Genom hela upplevelsen funderar jag över vilken målgruppen egentligen är. Delen som är mobilspel känns direkt barntillvänd, men jag har svårt att se gemene barn promenera omkring på Östermalm en lördagmorgon med ljudbok i öronen.

Om jag återvänder till StoryTourists vision, som är att göra litteraturen mer tillgänglig för fler målgrupper, kan jag inte låta bli att göra det man absolut inte får göra i en recension: önska att det var en annan form. Herregud, gör ett mobilspel.

Eller ett datorspel. Helvete vilket roligt mobilspel det hade varit! Vilka målgrupper som hade nåtts!

Sympatiserar med karaktärerna

Vem fick idén att folk som inte läser skulle intressera sig för litteratur om den kombineras med en två timmar lång promenad?

Endast vid ett tillfälle känner jag ett litet pirr över att befinna mig på “rätt plats”, och det är när JW har en festkväll på klubben Kharma. Men det har nog mer med egna episodiska minnen av platser i samma område att göra än att det har relevans för vem som helst att befinna sig där det utspelar sig.

Berättelsen är som sagt bra, jag blir investerad i de olika linjerna och jag sympatiserar med de välskrivna karaktärerna, men stadsvandringen snarare stör upplevelsen än förhöjer den.

Jag påminns om en känsla jag haft ett tag, att många företag inte alls verkar förstå produkterna de säljer. Det finns för mycket pengar att lägga på för mycket betydelselöst. Någon på ett möte kommer på: en stadsvandring!

Personen får medhåll, eftersom det låter kul och trendigt, men inte en enda gång funderar någon på om det faktiskt… funkar. Inte för mig i alla fall. Jag kommer faktiskt inte på för vem det skulle göra det.