IDÉDEBATT. Behöver vi vara oroliga över den svenska demokratin? Frågan är relevant.  

Ett högerextremt parti med rötterna i nynazismen blev precis landets andra största, med avgörande inflytande över regeringsmakten. Omvärlden tittar på oss med förskräckelse. Hur kan vi inte vara oroliga? 

Samtidigt är det viktigt att förstå på vilket sätt demokratin hotas. För Sverige har starka demokratiska institutioner som är djupt förankrade. Detta är inte hotat.

Vi kommer fortfarande ha fria val, oberoende domstolar, pressfrihet, och ett starkt skydd för individens rättigheter. Att ropa varg på fel sätt nu gör att vi riskerar missa den verkliga faran. 

För det finns en verklig fara. Forskarna Levitsky och Ziblatt har i boken Så dör demokratier studerat hur inte minst den amerikanska demokratin förfallit.

Deras slutsats är att den moderna demokratins död inte börjar med institutionerna utan i den demokratisk kulturen. Det är inte demokratins skelett som faller ihop, det är det omkringliggande köttet som sakta ruttnar bort. 

Auktoritär utveckling

Det är i linje med ett mönster vi känner igen även från andra länder. Sinnebilden av en auktoritär utveckling är inte längre enbart pansarvagnar på gatorna och generaler med solglasögon.

Sinnebilden är journalister som inte vågar skriva fritt av rädsla för hatstormarna, föreningar och civilsamhälle som tvingas tystna för att inte utmana makten, polarisering och lögner som ersätter ett fungerande demokratiskt samtal. 

Här måste vi förstå SD rätt. Det är självklart så att det för partiet nu är extremt viktigt att inte bli en del av etablissemanget. De kommer vilja provocera. De kommer vilja blåsa liv i kulturkriget. Men bakom detta kommer de vilja ha makt. 

Söder vill dra in bidrag

När Björn Söder går ut och vill dra in alla statliga bidrag till en organisation som vågar kritisera regeringen är det på allvar, även om högerregeringen inte nödvändigtvis omedelbart kommer att göra som han säger. Det pågår ett spel, och det handlar om att flytta gränser. 

De trollfabriker och arméer av näthatare som sattes i rörelse under valrörelsen kommer inte stanna av. Nu har de dessutom draghjälp på höga politiska positioner.

När tjänstemän hos SD mejlar Naturskyddsförening för att ta reda på vilka som stödjer föreningen ekonomiskt är det en signal menad att höras. 

Hur kommer Kristerssons regering förhålla sig till detta? De har gjort sig beroende av Sverigedemokraterna, ja. Men samtidigt är partierna i regeringen i sig inga extremister.

Man kan tycka oerhört mycket om Moderatledaren men att anklaga Ulf Kristersson för att inte vara demokrat vore ett grovt och ogrundat påhopp. Det finns en respekt för den liberala demokratin hos regeringens partier och deras företrädare som saknas hos deras samarbetspartner. 

Regeringen spelar med i spel

Frågan är snarare om de förstår vad som står på spel. Det finns tre områden där allt pekar på att regeringen kommer spela med i ett spel som driver Sverige åt fel håll snarare än att stå emot. 

För det första ser det ut som om vi har kraftiga attacker på Sveriges demokratiska infrastruktur i form av fria fackföreningar och en oberoende folkbildning att vänta oss.

Det handlar om förslagen på att avlöva facken genom att exempelvis ge sig på de regionala skyddsombuden, och att skära ner på anslagen till den fria folkbildningen. Det här är ett mönster vi känner igen. 

Ett land utan starka, oberoende folkrörelser och ett starkt civilsamhälle blir ett tystare land där demokratin förtvinar. 

SD:s förslag polariserande

Vidare ökas spänningarna i samhället genom olika grupper av medborgare sätts mot varandra. Så ökas motsättningar och utanförskap.

Vi vet ännu inte vad som blir verklighet av Sverigedemokraternas önskelista i det så kallade slottsavtalet. Men många av förslagen har en direkt polariserande effekt. 

Det är en politik som tar steget från att handla om en kontrollerad migration och en fungerande integration till att helt enkelt göra livet jävligare för människor med invandrarbakgrund som bor och verkar här.

Den typen av accelererade motsättningar kommer skapa motreaktioner som i sig underminerar demokratin. 

Klyftor och orättvisor

Och slutligen, och kanske allra allvarligast, kommer regeringens politik öka klyftor och orättvisor i landet. Vi vet av erfarenhet att få saker så effektivt fräter ner den demokratiska kulturen som en känsla av att samhället sviker på de mest basala nivåerna.

När människor som kämpar och sliter ändå bara får försämringar av sina livsvillkor, när bostadsområden och byar förfaller, pensionen och lönen inte räcker till, välfärden inte håller vad den lovar, skapas starka krafter i ett samhälle. 

Det här är den traditionella liberala blinda fläcken. Det finns ett samband mellan ekonomisk rättvisa och ett samhälles demokratiska motståndskraft. Mellan en frustration över att inte få det man har rätt till och förtjänar och grogrunden för autoritära och extremistiska krafter. 

Nedskärningar kan bli häxbrygd

Ska man verkligen kalla sig demokrat måste man förstå detta. Nedskärningar på civilsamhället och den fria folkbildningen, ökad polarisering och förstärka orättvisor riskerar att bli en häxbrygd. 

En av Levitsky och Ziblatts viktigaste slutsatser är att extremister inte kommer till makten utan att ha släppts in av mer moderata krafter. Det kan handla om politiskt samarbete. Men det kan också handla om en politik som ökar orättvisor och splittring. 

Ska man agera vakthund för den liberala demokratin måste man i dag förmå se hela fältet.

Och förstå att en av de viktigaste fronter som går även i denna strid handlar om den ekonomiska rättvisan och ett samhälle som håller ihop.