KOMMENTAR. Under åttiotalets mitt stod Stockholm inför ett relativt nytt våldsproblem. Skinnhuvuden som rörde sig i Stockholms innerstad, främst runt helikopterplattan och gamla stan.

Konsekvensen var fylla, rasism och våld med i ett par fall dödlig utgång. Man behövde göra något åt situationen. 

Det är där den utmärkta poddserien Skuggland – Skinnskallar och benhuvuden av Arvid Hallberg tar sin början. Här berättas historien om hur socialarbetaren Anders Carlberg 1988 etablerade skinnhuvudbaracken utanför ungdomslokalen Fryshuset i Hammarbyhamnen där han var vd.

Den tidigare kårhusockupanten Carlberg var en karismatisk man med en vision om att hålla dörren öppen till samhället för de som hamnat utanför. Han ville se något gott i alla, även de mest förkastliga.

Ge unga människor på glid en chans

När jag hör Skinnskallar och benhuvuden så slår det mig hur mycket jag också vill tro på Anders Carlbergs idéer. Tanken att ge unga människor på glid chans på chans och aldrig stänga dörren till samhället är god. Samtidigt kommer jag inte ifrån naiviteten. 

Carlberg, inspirerad av den tidens tankar om maskulinitet, pratade mycket om frånvarande fäder, en manlighet i kris eller psykiatern Carl Gustav Jungs idéer om sagoarketyper och drömtydning. Att det finns nedärvd förståelse för världen som vi kan utläsa ur drömbilder och sagor.

Där sökte han den förlorade manligheten.

Skinnhuvudena hade i Fryshus-vd:ns jungianska kretsar fått rollen som uråldriga krigarsjälar med brist på syfte i modern fredstid. Han hade därför också mycket svårt att erkänna vad som faktiskt pågick i barackerna. 

Vår tidigare kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, då journalist, var en av dem som drogs med i Carlbergs idéer. I boken Skinnskallar – rasister, nationalister eller hyggliga unga män(1992) besökte hon skinnskallebaracken och pratar med de unga männen där.

Trots att hon såg heilande, läser budskap som ”judar får inte använda denna telefon” och hör vit makt-musiken såg hon ändå ingen rasism. Hon avfärdade, likt Carlberg, det hela som pojkstreck från unga män utan manliga förebilder.

Det gav den nynazistiska rörelsen möjlighet att både organisera sig och rekrytera. 

Förlorad västerländsk manlighet

Vit makt-rörelsen kunde på Fryshuset bygga upp tidningsverksamhet och skivbolag. Allt finansierat av Stockholms Stad. Detta under en tid då Ultima Thule – ett band grundat av Bevara Sverige svenskt-rörelsen och utgivna av Bert Karlsson – låg på försäljningslistorna.

Carlberg valde att inte bara låta bandet spela på Fryshuset, han gick också själv ut och dementerade att bandet skulle vara främlingsfientliga. Han ville i stället tala om en ”positiv nationalism”.

De jungianska tankar som Carlberg ger uttryck för då är i dag nära kopplade till incel-rörelser och det man kallar manosfärer på nätet.

Läser man förhöret med den högerextrema man som nu står åtalad för mord och terrordåd i Almedalen känner man igen begrepp som ”sagopojke” och ”hjältedåd”. I böckerna 12 Livsregler och Bortom ordning av psykologen Jordan B Peterson, en världskändis för sin självhjälp för unga män, ser man också hur enkelt en extremt konservativ världsbild gifter sig med en häxblandning av KBT-psykologi och jungiansk mysticism.

Anders Carlbergs Peterson, poeten Robert Bly, byggde i sin bok Järn-Hans en liknande värld där idén om en förlorad västerländsk manlighet förenas med bröderna Grimms saga.  

Så Carlberg lät nynazisterna syssla med drömtolkning.

Allt är absolut inte dåligt i försöken att själavårda en skör maskulinitet, mycket till och med bra. Men inte för alla. Resultatet blir alltför ofta i stället ett ökat hat mot kvinnor eller det främmande. 

En av filosofen Umberto Ecos fjorton definitioner av fascism är just maskuliniteten som vapen. En annan svaghetsföraktet. Idén om en västerländsk maskulinitet i kris är ingen bot mot högerextrema vanföreställningar. Snarare tvärtom.

Föreställningen om varje mans liv som en hjältesaga blir till idén att hjälten också har rätt till ett pris som aldrig kommer. I en redan konspiratorisk och hypermaskulin miljö eskalerar bitterheten och vreden.

Blunda för den faktiska rasismen

Det är än i dag ett problem när samhället ska hantera radikaliserande högerextrema miljöer. Man väljer att se de bakomliggande effekterna som social miljö, psykisk ohälsa eller en ständigt krisande manlighet. Det behövs och är bra.

Vad man blundar för är den faktiska rasismen, den svartvita världsbilden och hatet. Man vill kanske inte se det för att det är för nära. Det är våra kollegor, grabbar, närstående, släktingar. 

Där låser det sig och kan till och med ha motsatt effekt. 

Du kan med den strategin möjligen rädda individer – något flera i dokumentären vittnar om att Carlberg gjort – men förstärker samtidigt rörelsens självbild och sammanhållning.

En kritik som är lika gångbar när vi talar om dagens samtalsaktivism där man utgår från att det bara räcker att prata med extremhögern så ska den tämjas.

Om man inte vill se vem man talar med är risken betydligt större att man i sin längtan efter att mötas och brist på orienteringsförmåga bara springer över till och bekräftar den konspiratoriska planhalva där din samtalspart helt enkelt stått still.

Baracken SD har stått still

Det räcker med att vända sig till vår nuvarande regering för att se ett fryshus i jätteformat. Tre regeringspartier har mer eller mindre frivilligt förflyttat sig. Baracken Sverigedemokraterna flyttar inte på sig.

Idag ser vi en debatt där även oppositionens socialdemokrater, precis som Carlberg, talar om behovet av en positiv nationalism. Argumenten vi hör i Skugglands dokumentär är märkligt aktuella i dag. Förskjutningen än tydligare.

Fryshusets projekt ville få bort våldet från innerstan, men lyckades bara flytta det till Hammarbyhamnen där skinnhuvudena i stället utgjorde en säkerhetsrisk för de ungdomar som rörde sig runt lokalerna.

Dåvarande finansborgarrådet berättar att han kanske sett mellan fingrarna med det hela för att han var nyskild och Carlberg tagit in honom i sitt mansnätverk.

Där kunde han prata om sina känslor med andra. Förförd av sitt eget självförverkligande såg han kanske inte vad samma process gjorde med unga rotlösa män.

Inte ens när en sjuttonåring bestialiskt mördats på en nyårsfest i baracken backar de ansvariga riktigt. Det var först när medierna på allvar började granska projektet och ifrågasätta varifrån pengarna kom som det hela lades ned när Fryshuset flyttade 1995.