Lönekraven från Facken inom industrin är i år 4,4 procent i ett ettårigt avtal.
Det är ordentligt mycket mer än under de senaste åren men samtidigt inte tillräckligt för att kompensera för årets inflation.

Att kräva kompensation för inflationen fullt ut skulle dock riskera ett sammanbrott med rusande inflation i stället för kompensation.

Det är därför nödvändigt att hålla fast vid en modell som givit stora reallöneökningar under tjugo års tid, även om det med dagens inflation inte ser ut att ske i år.

I kraven ligger också en låglönesatsning på 1 600 kronor och avsättningar till del- och flexpension.
Men ett stort problem kvarstår.

Orättvisan kommer att bestå

Det är att orättvisan i lön mellan olika yrkesgrupper trots det till stor del kommer att kvarstå.
Målet att få upp underbetalda yrkesgrupper så att de ligger i paritet med andra yrkesgrupper med liknande krav på kunnande och utbildning nås inte nu heller.

Men här kan faktiskt den inflation som hela västvärlden har hamnat i öppna en väg framåt. Nu i september var inflationen 9,7 procent. Det är långt över Riksbankens inflationsmål på 2,0 procent.

Men redan i inflationsmålets barndom var kritiken från många ekonomer skarp mot att inflationsmålet sattes så lågt. Ekonomin och därmed både sysselsättning och tillväxt skulle kunna utvecklas bättre med ett mål på några procents högre inflation, kanske runt 3 – 4 procent, än det som sattes mer eller mindre lika, runt 2 procent, i hela västvärlden.

Historiken bakom är att Tyskland, som genomlidit hyperinflation efter första världskriget, till varje pris ville stampa ihjäl varje tendens till inflation och därför krävde så starka och strama restriktioner som möjligt när inflationsmålet skulle sättas av den nybildade Europeiska Centralbanken i början av 2000-talet.

Kritiken mot inflationsmålet blossar upp

Tyskland hade från början till och med ett krav på att bara en viss mängd pengar fick existera i ekonomin. Därefter förespråkade man i stället ett mycket lågt inflationsmål.
Ett mål som satte hela Euroområdet i ett skruvstäd.

Och som den svenska Riksbanken anslöt sig till med bara små avvikelser.
Kritiken mot detta lågt satta inflationsmål har alltsedan dess bestått och blossar då och då upp igen.

I en ESO-rapport nyligen föreslog till exempel de tre ekonomerna Lars Calmfors, John Hassler och Anna Seim att inflationsmålet borde höjas. Helst, menade de, i en gemensam omläggning för flera centralbanker, men det skulle definitivt vara möjligt för Sverige att ensidigt höja landets inflationsmål.

Det skulle skapa en bättre fungerande ekonomi med lägre risker för att centralbankerna kör fast i en räntesänkarspiral som vi sett under senare år – som inte längre fungerar.

Högre inflation kan gynna lågbetalda

Men vad har då detta med svensk lönebildning och underbetalda yrkesgrupper att göra?

Jo, med en lite högre inflation skulle det vara lättare att förändra relativlönerna, alltså förhållanden i lön mellan två yrkesgrupper.

Ekonomin skulle smidigare kunna släppa igenom förändrade relativlöner där det behövs för att få ekonomin att fungera bättre, till exempel att vissa underbetalda yrkesgrupper kommer mer i kapp andra yrkesgrupper som har samma utbildnings- och kompetenskrav.

Att få en acceptans för en sådan utveckling är dock inte lätt.

För även om alla är ense om att vissa yrkesgrupper i dag producerar ett högre värde än de får betalt för så vill få andra yrkesgrupper stå tillbaka av sin egen lön för att dessa grupper ska få mer.

Ska någon få mer av det samlade löneutrymmet i en ekonomi så måste ju någon annan få mindre, är den gängse bilden.

Kan få ekonomin att fungera smidigare

Men med en högre inflation är sådana bieffekter av förändrade relativlöner inte alls lika tydliga.
Studier har också visat att företagare tar mer öppna ekonomiska beslut vid en lite högre inflation.
Här finns ett utrymme, här finns ett tillfälle, om kraven samordnas.

Hittills har LO-facken i flera tidigare avtalsrörelser enats om att kalla utpekade underbetalda yrkesgrupper för ”felavlönade”.

Det är helt riktigt. Utifrån utbildning och arbetsinsats finns det i dag flera yrkesgrupper som utför ett mer produktivt arbete än de får betalt för.

Dessa utpekade grupper har tidigare, om än med viss möda, kunnat gå fram med högre lönekrav än märket. Men med en högre inflation så ökar möjligheterna för fler sådana liknande lösningar.

Med en något högre inflation kan felavlönade grupper lättare få förbättrade relativlöner, utan att det vare sig påverkar den underliggande inflationen eller de långsiktiga reallöneökningarna.

Faktum är att det tvärtom kan få ekonomin att fungera smidigare med på sikt högre reallöneökningar för alla än vad som annars skulle varit fallet.

Bra löneutveckling för alla

Facken inom industrins lönekrav är ansvarsfulla samtidigt som facken mycket riktigt påpekar att det nu är dags att öka löneökningstakten.

I dagens ekonomiska läge är det också dags att på allvar studera möjligheter till relativlönejusteringar inom ramen för en fortsatt ansvarsfull lönerörelse.

På så sätt bör det vara möjligt att på sikt få till en bra reallöneförstärkning för alla.