KOMMENTAR. Jag förlorar en vän den här helgen och överallt på bilder och i filmklipp står i en bro i lågor. Pinsamt frestad att lägga den billiga metaforen i en sårad tweet måste jag fly in i något annat.

Dokumentären The Mystery of Marilyn Monroe: The Unheard Tapes på Netflix har väntat på mig sedan jag stängde av i frustration förra gången jag försökte titta.

Det var veckor sedan nu men mycket har hänt och brunnit sedan dess. Andrew Dominiks filmatisering av Joyce Carol Oates ”Blonde” har till exempel haft premiär och slitits i stycken av så väl tittare som en ansenlig del av kritikerkåren.

Både som roman och film är ”Blonde” en uttalat fiktiv historia som touchar de mest väldokumenterade händelserna i Marilyn Monroes liv (den traumatiska barndomen, filmerna, romanserna, döden), men fyller ut med fantasi i syfte att ta ett större grepp om den hypersexualiserade kvinnliga ikonen och den kultur som skapade henne.

Den fiktiva Marilyn är utsatt och ansatt, jagad och tycks ofta hjälplös och berövad på all möjlighet till agens.

Storm i sociala medier

Not even an hour into the Blonde netflix movie and I am so hurt and disappointed for Marilyn Monroe and her legacy. This movie is such a disgrace. Not to mention, ITS ALL MADE UP! Who ever signed off on this movie should be ashamed and banned from movie production entirely. 

Så skriver en twittrare (@mackynlie) i en tweet som väl kan sägas representera sociala medier-stormen mot filmen. Filmrecensenten Dan Murrell menar att:

As a movie, #Blonde was a shallow, meandering & stylistically muddled vanity piece. As a Marilyn Monroe biopic, it’s borderline morally reprehensible & exploitative to a shocking degree. I don’t care what it’s based on. It’s shameful.

”Re-exploaterande misogyn traumaporr som klär av Marilyn inför den manliga blicken och solkar ner hennes historia.” Så tror jag kritiken rättvist kan sammanfattas.

Den som inte känner till att filmen bygger på en fiktiv skildring av Marilyn är arg för att den inte skildrar den så kallade verkligheten. Den som känner till det, tycker i en senkommen backlash att inte heller boken borde ha skrivits.

Fiktion om en verklig framliden person är kränkande. Bara fakta kan hålla den döda lugn och passiv i sin grav. 

Uppskattade ”Blonde”

Jag uppskattade filmen mycket. Jag andades med Ana de Armas späda, nakna, självlysande, förtvivlade Marilyn hela vägen.

Såg Dominiks vision med välvilliga, bejakande ögon och lät rader ur Oates roman skriva sig själva över de hjärtslitande scenerna och ge dem bredd, djup och adderad substans.

Om man har läst boken är det något man kan välja att unna sig och det är förstås möjligt att filmen inte håller utan läsningen. Det är okej.

Men jag tittar på The Mystery of Marilyn Monroe: The Unheard Tapes och undrar om den och allt som liknar den är mindre värda raseri och bojkott. Här varvas fragment av Marilyns egen röst med röster från gamla bekanta, avståndsobservatörer, allt invirat i en syntetisk noir-estetik och fullt av frågor så läckert insinuanta att man kanske förväntas glömma att de aldrig får några svar.

Castingagenter med små svarta böcker. Dekadenta klubbar där Marilyn sågs – ja inte mycket mer än i vimlet egentligen men man vet ju hur det går till. Sex. Sex. Sex.

Det platinablonda, nästan neonvita ordet som fräter i Oates och Dominiks fiktion om Marilyn. Den utskällda scenen i ”Blonde” med män som rotar med spekulum i en hjälplös Marilyns vagina är kanske grotesk, men som symbol för ett fullföljande av skapelsen ”Marilyns” utstuderade inviter till män är den en fullt rättvis käftsmäll för tittaren med självinsikt.

Följ med hela vägen upp under den vita klänningen och du möts av en spegel.

Svårt att fokusera

Jag har svårt att fokusera på dokumentären och låter sociala medier fylla halva medvetandet. Den får flimra i flödet mellan snabba memes om Krimbron i lågor.

Trenden butter boards, träbrickor bredda med ett tjockt lager smör och toppade med frukt, grönsaker, nötter eller örter, att njutningsfullt skopa upp med en bit bröd och stoppa rakt i munnen.

Jag hinner knappt äcklas innan en hot take effektivt får mig att skämmas över min första reaktion. Jag får förklarat för mig att de kladdiga smörplankorna är en konsekvens av skenande matpriser. Ett billigare alternativ till ostbricka för den som inte har råd men vill ha sina kalorier med en aura av fest.

Det är fel att tänka på smutsiga fingrar, ohygieniskt dubbeldoppande och vansinnig smör till bröd-ratio på det sätt jag gör, så jag låter genast bli.

Jag låter också bli att kalla streamingstjänsternas true crime-boom i början av pandemin och framåt en butter board vald före ostbrickan ”Bra Film”. På tal om att lämna vissa metaforer där de ligger.

Marilyn en gåta att lösa

Den dokumentära Marilyn är onekligen en gåta för tittaren att lösa. Offret lämnade ledtrådar, tappade kiselstenar i månljuset hela vägen fram till brottet. Nedkrafsade anteckningar, enkel poesi, en andlös och spöklik röst berättandes historier enbart avsedda för en psykiatriker.

Det går att jobba med, det kan snöras in i det standardiserade true crime-formatet som en oregerlig kvinnokropp i en för tight aftonklänning och säljas med en mallig icke fiktion-stämpel.

Så länge man åtminstone gör anspråk på att visa fram fakta kan Marilyn vila i frid och twitterskrikarna gasta om något annat. Eller?

När dokumentären är slut kommer jag på mig själv med att kallsvettas vid tanken på att någonsin bli återskapad av mina ledtrådar, små saker jag skrev i förtroende till någon annan eller slängde ur mig i tron om att det sagda skulle vaporiseras i den tillitsfulla luften mellan oss.

Det dumma och pinsamma, det mest banala och det mest sårbara. Glöm mig helst helt förresten, bränn allt med bron och spara inte askan.

Monroe kanske föredrar konst?

Men så är jag inte heller, utöver det allmänkvinnliga, någon Marilyn. Det enda jag tänker, om jag också skulle ta mig samma rätt som alla andra att gissa, är att Marilyn nog skulle ha velat spela en roll som den Ana de Armas spiller ut hela sitt känsloväsen i.

Och jag tänker att det dokumentära kanske inte skulle ha intresserat Marilyn så mycket som det konstnärliga, när allt kommer omkring.

Det konstnärliga som i sin frihet också kopplar loss den verkliga personen Marilyn från smuts och skuld i det att det inte gör anspråk på sanningen.

Kanske, tänker jag, är fiktion en relativt fridfull sista viloplats.