RECENSION. Den mest kända sjukvårdsdagboken kom 2017 och ledde direkt till en stor debatt om sjukvården i Storbritannien. This is going to hurt (Det här kommer göra ont) av före detta läkaren Adam Kay är en enormt rolig och sorglig uppgörelse med ett pressat sjukvårdssystem som ställer helt orimliga krav på sin personal. 

Det är kanske orättvist att använda ett så prisbelönt verk som måttstock för journalisten, debattören och sjuksköterskan Hanne Kjöllers Dagbok från akuten. Men samtidigt – är det nationell debatt man vill uppnå är det fullt möjligt med något så enkelt som en dagbok från vårdgolvet.

Författarens utgångspunkt är intressant: Hon arbetade som sjuksköterska på Södersjukhusets akutmottagning på 90-talet och tog en väldigt lång paus för att arbeta som ledarskribent på Dagens Nyheter i 17 år. Hon valde sedan att gå tillbaka till samma akutmottagning före pandemin bröt ut. 

Samtidigt arbetade Kjöller på St Görans akutmottagning, landets enda privata sjukhus. Varför framgår inte – boken är inte en debattbok om privat kontra offentlig vård, vilket man kanske kunde tro.

Boken känns slängigt skriven, som en dagbok men samtidigt är den inte alls en dagbok. Anteckningarna är få och består oftast av patientöden men kan innehålla formuleringar i stil med ”jag minns inte”, som om de var skrivna långt senare.

Ytligt och skissartat

På ett ganska ytligt och skissartat sätt behandlas det ena problemet efter det andra. De ökande ambulansutryckningarna, att vårdcentralerna inte klarar sitt uppdrag, att IVO är för svaga, att nätläkare borde förbjudas. 

Jag saknar den Kjöller jag läst förut. Hon som i ledartext kan glimra till och överraska med sin research. Min favorit är när hon tog reda på att Karolinska hade fler chefer än vårdplatser.

Den sortens insikter bjuds inte läsaren på här. Till en allt för stor del känns det som lösa tankar, som inte heller är unika – samma slutsatser hörs av personal i varje fikarum på alla akutmottagningar i stora städer. 

Stora och tunga ämnen som vårdplatsbristen skyndas förbi med snabbt, icke underbyggt, tyckande. Det känns onödigt hafsigt och ytligt.

Jag har jobbat på samma akutmottagningar som undersköterska och läkare. Det är nog inte jag som är målgruppen för boken, men det blir heller aldrig tydligt vem det egentligen är.

Förklaringar av medicinska termer och tillstånd blandas med ord som ”profylaktisk” och ”indikationsglidning” ­– språk för vårdkunniga. Varför ”rekvirerade sjukhussängar” är fruktansvärt förstår jag direkt, men knappast lekmän.

Dagbok från akuten av Hanne Kjöller (Fri tanke).

Kjöllersk frustration

Den kjöllerska frustrationen över alla som bara borde kamma sig får vi däremot ett rågat mått av. Första halvan av boken ägnas till stor del åt att förklara hur bortskämda patienterna blivit, varför de är för friska att vara på akuten och hur dumma de är som inte förstår det. De kallas ”obehagsintoleranta”. 

Hon beskriver korrekt grundproblemet – att vårdcentralernas telefonkö är full kl 08.05 på morgonen och att 1177 säger åt alla i Stockholm att åka till akuten – men ändå är det fel på patienterna. 

Särskilt märkligt blir det när Kjöller tar upp ett specifikt patientfall där hon fått be om ursäkt till den anhörige som hotat med att anmäla henne efter att hon begått ett fel – för att berätta att hon nu minsann ångrar att hon gjorde det. En konstig vendetta som en redaktör borde strukit.

Vi träffar alla obehagsintoleranta, jobbiga, krävande, arga, störiga patienter och anhöriga. Det är vårt jobb att hantera det. Kjöller har rätt om att många såklart inte ska vara på akuten, men hon får inte rätt när hon skriver om det så här – i alla fall inte hos mig.

Rasande uppgörelse

Men i den sista delen – en rasande uppgörelse med oss läkare – fångar hon mig helt. Vi utreder för mycket, vi är för oroliga, vi beställer prover, EKG, röntgen ”för säkerhets skull”. Vi följer meningslösa riktlinjer och tänker inte själva. 

Det kallas defensiv sjukvård och är en mycket oroande utveckling. Inte för att det kostar pengar, utan för att det skapar lidande.

De mest drabbade är de gamla patienter som, inte medvetna om tid och rum, hålls fast och utsätts med tvång för undersökningar helt utan värde. Varför då? För att läkaren vill veta? 

Hon kallar oss, och sig själv eftersom hon måste göra vad vi ordinerar, ”agenter i ett tortyrfängelse”. Det är väldigt starka ord, men de känns berättigade. 

Läsvärt efter gnället

Efter medieuppmärksamheten i början av pandemin hände något – läkarna blev rädda för anhöriga och IVO. Anhöriga blev rädda att deras äldre inte blev omhändertagna. Och därför begår vi övergrepp.

”Var finns de läkare som när jag var färdig sjuksköterska för snart 35 år sedan sa: Stopp, här gör vi ingenting mer än att ringa anhöriga och att snabbt ordna fram en säng och ett enkelrum. Jag saknar dem.” 

Hon berättar om den intensivvårdsläkare som sa stopp till hennes döende covidsjuka mor, och att hon är tacksam för det. Det är starkt.

Jag saknar också dessa läkare. Och den här diskussionen. Efter att ha tagit sig igenom Kjöllers lösa tankar och gnäll på gnälliga patienter blir det till sist läsvärt och intressant på riktigt. Och det gör ont.