En vecka efter valdagen börjar man på allvar ta in vidden av vad som faktiskt hände söndagen den 11 september.

Väljarna har kraftfullt avvisat liberalismen – de partier som tidigare ingick i den så kallade alliansen har gått från att samla varannan väljare 2010 till att bara stöttas av 36 procent.
Ulf Kristerssons har förlorat var tredje väljare. Vänsterpartiet är det enda rödgröna partiet som backar, trots att både MP och S i regeringsställning genomfört politik på uppdrag av Annie Lööf och Johan Pehrson.

Och så har vi Socialdemokraternas märkliga valresultat. Största parti, men ändå är det något som skaver. Och inte bara fantomsmärtorna av att inte få härska i Regeringskansliet.

Facket ska ha ett tack

Enligt siffrorna som Arbetet beställde från SVT:s Vallokalundersökning röstade 41,5 procent av LO-medlemmarna på Socialdemokraterna, medan 27,5 procent röstade på Sverigedemokraterna.

SD skulle alltså vara ett ännu större oppositionsparti om svenskarna som helhet röstade som LO-kollektivet. Men SD skulle sannolikt vara marginaliserat rent politiskt.

Det regeringsalternativ de ingår i skulle, om bara LO-medlemmar röstade, samla 43,2 procent. Magdalena Anderssons lag skulle landa på 55,6 procent. Å andra sidan skulle varken L, C eller MP komma in i riksdagen.

Att S fortfarande är största parti bland LO:s medlemmar har förstås LO stor delaktighet i, med hela 615 000 ringda samtal under valrörelsen.

Den historiska trenden är ändå att stödet för S sjunkit bland LO-medlemmarna och växer på högerflanken. För få väljare som är medlemmar i ett LO-fack har uppenbarligen känt att S har levererat på saker som är viktiga för dem.

Och om man tittar på hur arbetare – alltså oavsett fackligt medlemskap – röstar så är bilden ännu dystrare: 32 procent röstar S, 29 procent röstar SD.

Vad beror skillnaden på?

Utan solidaritet är vi avskum

Vid sidan av att starka fack med många medlemmar motverkar lönepress, otrygga anställningar och för­sämrade arbetsvillkor så skapar organisering självmedvetenhet och självförtroende hos den enskilde. Och med självmedvetenhet kommer förmågan att sätta in sitt eget livsöde i klassrelationerna och maktrelationerna. Facklig organisering är på så sätt ett starkt värn mot högerextremismens splittrande politik.

”Utan solidaritet och bildning så är vi bara avskum. Det är läxan fackföreningsrörelsen och socialdemokratin lärde arbetarklassens barn”, har den brittiske författaren Paul Mason skrivit.

Det är också så man måste förstå den borgerliga högerns politiska press mot svenska arbetare historiskt.

När alliansregeringen tillträdde 2006 ville man aktivt driva medlemmar ur LO-förbunden genom att kraftigt höja a-kasseavgiften för arbetare. Alliansen tog också bort skatteavdraget för fackavgiften och för a-kasseavgiften. Man införde nya tidsbegränsade anställningarna som ledde till fler otrygga, osäkra jobb och att ännu fler lämnade facket.

Så här ser utmaningen ut

Det är också så man måste förstå de politiska förslag som SD, L, KD och M nu är överens om att driva.

De vill försvaga strejkrätten genom att minska möjligheten att genomföra sympatiåtgärder.

De vill inte att regionala skyddsombud ska få en utökad tillträdesrätt. De vill även ta ifrån de fackliga organisationerna rätten att utse skyddsombuden.

De vill se fler osäkra och tillfälliga anställningar, SD vill ta bort det fackliga inflytandet över a-kassan och alla partier utom SD vill sänka nivåerna i a-kassan. SD har dessutom nyligen släppt kravet på arbetsmarknadsprövning för personer som vill komma till Sverige för att jobba.

Det är politik som ska splittra löntagarna och riva organiseringens värn mot marknadsfundamentalism och främlingsfientlighet. Det är så utmaningen mot facken och arbetarrörelsen ser ut de kommande åren.

Den måste slås tillbaka och då kommer det krävas så mycket mer än 615 000 telefonsamtal.