Natalia Zaracho, iklädd kommunal uniform, står framför en oljemålning i Argentinas parlament.

Sedan början av året sitter Natalia Zaracho i Argentinas parlament. Fortfarande bär hon sin arbetsuniform från dagarna som lumpsamlare.

Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

– Jag uppfattade länge politik som något smutsigt, genomkorrumperat, säger Natalia Zaracho när Arbetet Global möter henne i parlamentsbyggnaden i Buenos Aires.

–  Sedan förstod jag att politiken är vad vi gör, folket. Ingenting kommer ändras om inte vi ger oss in på den arenan själva.

1990-talets sista och det nya årtusendets första år är en period i landets historia som få argentinare, de som är gamla nog att ha upplevt den, kommer glömma.

En misslyckad hårdvalutapolitik ledde då landet in i en till synes bottenlös ekonomisk kris. Först kom långsamt men obevekligt ökande arbetslöshet, sedan bankkollaps, frysning av privata besparingar, statsbankrutt och chockdevalvering med nära 70 procent.

Lumpsamlare symbol för krisen

Människor hittade olika sätt att överleva. Några bakade empanadas och sålde på torget, några tiggde, några sålde småsaker på tåg och bussar. Men den nya livsstil som blev mest ikonisk, som kom att bli en nationell symbol för fattigdom och kris, var lumpsamlare, cartoneros.

De kom från Buenos Aires fattiga förorter varje morgon med tåget – provinsen insåg snart att det var meningslöst att försöka få dem att betala biljett – med gamla kundvagnar och modifierade kärror. Trots namnet samlade de även glas, plast och allt annat som kunde återvinnas. 

Många material gick upp i pris när valutan devalverades. Högst värde hade koppartråd, som såldes efter att ha gjort upp en brasa och bränt av plasten från elkablar.

En så kallad lumpsamlare knuffar en container i Bunos Aires medan en man i kostym går förbi.
Kring millenieskiftet blev lumpsamlarna – cartoneros – symbolen för landets ekonomiska kris. Arkivbild.

Vid kraschen 2001 var Natalia Zaracho 13 år gammal och bodde i arbetarklassförorten Villa Fiorita, mest känd för att Maradona kommer därifrån – hans födelsehem i ett slumområde är fortfarande kärleksfullt bevarat där. Hennes familj fann sig utan något annat alternativ än att ge sig ut på gatorna med en kärra.

– Mängder av familjer gjorde samma sak, under solen, under regnet. Då skämdes vi, det var något man inte ville att någon skulle veta om i skolan. Jag förstod inte så mycket då.

Lumpsamlarna väckte olika reaktioner. I fattigare områden ses de nästan universellt som hårt kämpande och hederliga. Det är också så de uppfattas av en del ur över- och medelklassen – vad man än kan säga i övrigt visar de otvivelaktigt vilja att arbeta.

Men andra började med tiden, när krisen blivit en slags ny vardag, att irritera sig på dem. Skräpade de inte ned och förde liv i välordnade stadsdelar? Var inte många trots allt samtidigt småkriminella? 

Svors in i arbetsuniform

”På gatan lärde jag mig överleva, rotande i soporna efter vad systemet lämnat åt mig”, sjunger Attaque 77, Argentinas största punkband, i ”El Cartonero”. 

Matias Belen och Claudia Ocampo, arbetslösa och cartoneros sedan 2019, skapade en Tik Tok-kanalen Los cartoneros oficial om sin vardag och blev virala kändisar. Men Natalia Zarachos karriär är än mer osannolik. 

I början av året lämnade hennes företrädare i valsamarbetet Fronten för alla – som bland annat stöttas av Argentinas viktigaste fackföreningar – sitt mandat för att bli provinsminister. Natalia Zaracho gick upp på kongressens golv för att låta sig sväras in iklädd sin gamla arbetsuniform i grovt tyg och reflexband.

Den var en dubbel symbol: för hennes bakgrund, men också för den kollektiva strid som bland annat resulterat i just tilldelningen av dessa kommunala uniformer och det erkännande de innebär.

– Vi gör en samhällservice, vi bidrar till återvinning och ekologisk hållbarhet. Det är ett arbete att vara stolt över, säger Natalia Zaracho.

Natalia Zaracho sjunger nationalsången i Argentinas parlament. Hon bär arbetsuniform och är omgiven av parlamentariker i kostym.
Natalia Zaracho sjunger nationalsången i Argentinas parlament. ”Jag har erfarenheter ur verkligheten”, säger hon till Arbetet Global.

Lågt förtroende för politiken i Argentina

Natalia Zaracho bär fortfarande samma uniform nu, ilande genom korridorerna i parlamentet, hälsande till höger och vänster.

Hon är inte lätt att få tag på, ständigt på väg till något socialt center eller demonstration. Nyligen återvände hon från Juyuy i norra Argentina, efter ett blixtbesök för att protestera mot polisrepression.

Hon har gjort en lång resa, också psykologiskt. Det första steget var att börja engagera sig i sociala center i området, en praktisk handling av samarbete med sina grannar i svåra tider. Där fick hon gradvis mer och mer ansvar och förtroende.

Ett större steg var att engagera sig i en politisk rörelse. Vilken aktivist som helst i Argentina vet att det svåra inte är att övertyga människor att systemet är ruttet – utan att övertyga dem om att det kan förändras.

Folklig ekonomi har vuxit

Natalia Zaracho blev aktiv i MTE, Movimiento de trabajadores excluidos, de exkluderade arbetarnas rörelse.

Sin egen och andras verksamhet, med återvinningscenter, soppkök, vuxenutbildning, småskaliga handelsträdgårdar och mycket annat, kallar MTE för ”den folkliga ekonomin”. Begreppet har etablerats och gett upphov till en egen avdelning på Argentinas departement för arbete och social utveckling. 

Den folkliga ekonomin har med tiden vuxit till omfattande proportioner. Departementets siffror visar att tre av landets 45 miljoner invånare människor är inskrivna i en sådan verksamhet, och i nio provinser av 24 är det en större sektor än den privata. 

Natalia Zaracho, iklädd en renhållningsarbetares uniform, fotograferad framför parlamentet i argentinska Buenos Aires.
När krisen kom var Natalia Zaracho 13 år. Hela familjen tvingades samla skräp på gatorna för att överleva.

Bräcklig allians med regeringen

MTE är i allians med den nuvarande regeringskoalitionen under peronisten Alberto Fernández, även om den knakar i fogarna och rörelsens ledare under senaste tiden öppet ifrågasatt presidenten. Ännu mer radikala grupper kritiserar ibland MTE för att ”administrera fattigdomen”.

– I det ekonomiska system världen har i dag, dominerat av finanskapitalet, finns det inte plats för alla. Det är ett faktum. Systemet kommer inte av sig själv att ge oss arbete. Vi har blivit en permanent klass av exkluderade, säger Natalia Zaracho. 

– Vi måste skapa våra egna arbeten, vår egen samhällsservice. Det är det som är folklig ekonomi, som fungerar på andra villkor än marknaden.

Skrämmande komma in i parlamentet

Hon talar energiskt, hela tiden i precisa ideologiska termer – kamrater, oligarkin, exkluderade – fast hon uttrycker sig lite mer jordnära och rakt än många politiskt aktiva argentinare. Det var bara två år sedan hon gick färdigt högstadiet.

– Till att börja med var det överväldigande och skrämmande att komma in här, i parlamentet. Men jag har också något att komma med, jag har erfarenheter ur verkligheten. Jag vet hur fattigdom ser ut i verkligheten. Jag vet hur det ser ut på offentliga skolor och varför de fungerar dåligt, säger Natalia Zaracho. 

– Men jag är inte här bara för att tala om de fattiga. Jag är här för att tala om allt, ur de fattigas och exkluderades perspektiv.

Argentina

Landet har 45 miljoner invånare. Drygt nio av tio argentinare bor i städer. Ungefär en tredjedel av invånarna bor i och kring huvudstaden Buenos Aires.

De flesta jobbar inom tjänstesektorn, men fortfarande sysselsätter industrin en knapp fjärdedel av arbetskraften. Kring 7 procent arbetar inom jordbruket.

2017 beräknades en argentinare av tre vara sysselsatt inom den informella sektorn av ekonomin.

Under 2022 har inflationen stigit med 60 procent och den argentinska peson har fallit kraftigt.  

Källa: UI/Landguiden.