En procent av jobben ska gå till transsexuella

Var i världen blev det först möjligt att byta juridiskt kön utan föregående utredning?

I ett land som fortfarande formellt har katolicismen som statsreligion och legaliserade abort så sent som förra året – Argentina. 

Nu har landets starka rörelse för transsexuella fått igenom en reform på ett annat område. Sedan i juli i år gäller en lag om ”trans-kvot”.  På alla statliga arbetsplatser ska 1 procent av arbetstillfällen vikas för transsexuella.

– Vi är fast beslutna att göra slut på alla former av diskriminering i Argentina. Vissa tycker att det är dåligt att ge grupper nya rättigheter, eftersom det bryter status quo, kommenterade presidenten Alberto Fernandez.

”Vårt öde var gatan, prostitution”

För landets transsexuella innebär det en större chans att få jobb. 

Maira Ximena Abrigu, 35, berättar om sin uppväxt i General Mosconi. En småstad i landets fattiga norra del.

– När jag kom ut som trans, och började umgås i de kretsarna, då såg alla det bara som ett faktum att vårt öde var gatan, prostitution. Att gå ut på kvällen och ställa sig vid bensinmackarna där lastbilarna passerade. Nu skulle jag någon gång vilja åka tillbaka och förklara för dem att det inte måste vara så, att de kan ha en annan framtid, säger hon.

Vi möts på Hotel Gondolin i Buenos Aires. Det är en unik plats i sig själv: ockuperad av transsexuella sedan 1990-talet och sedan dess en fristad och centrum för aktivism, numera lagligt i deras händer. 

Ett nät av el- och tv-kablar hänger i de vindlande korridorerna. Tvättlinor löper mellan våningarna och nere på den trånga innergården lagar några en gemensam middag.

En cykel från Rappi, en lokal matleverans-app, står lutad mot en vägg. Det är ett försörjningsalternativ som är öppet för alla, men notoriskt underbetalt. Ett par boende kommer in iklädda gatans arbetsuniform, högklackade stövlar och korta kjolar. 

Få transpersoner har fast jobb

Någon officiell statistik finns inte, men olika undersökningar har kommit fram till liknande siffror: mindre än 10 procent av alla transpersoner har haft en formell anställning. Lite fler svartjobbar, men för de flesta återstår bara prostitution som lösning.

– Det finns kanske de som passar för det, men inte jag. Jag drack alltid några miniflaskor whiskey först, för att få mod att göra det. Jag har sett flera vänner gå under i missbruk på det sättet.

Men det är inte längre Maira Ximena Abrigus vardag. Sedan tre veckor tillbaka jobbar hon i telefonväxeln på socialdepartementet med att besvara frågor från bidragssökande och andra.

– Det var nytt och nervöst i början. Men jag har alltid gillat att kommunicera, att förklara saker för mina kamrater till exempel. När jag kom ut som trans för min familj, då hade jag tänkt igenom noga hur jag skulle göra det. Jag berättade lite i taget. Så på sätt och vis hade jag redan erfarenhet för uppgiften.

”Jag blev gripen för prostitution”

Maira Ximena Abrigu hade turen att ha en familj – lantarbetare med en egen liten gård – som accepterade henne, om än med tvekan i början. 

Nayra Florencia Tejerina, som är från samma landsände, har haft det svårare.

– Min familj tog helt avstånd från mig. Jag blev gripen av polisen för prostitution. I en månad satt jag i ett häkte för män eftersom min familj vägrade att hämta ut mig. Jag har inte gått ut gymnasiet, på grund av trakasserier. Jag kortade min skolrock till den längd flickor har och då lät skolan mig inte komma in. 

Hon började nyligen en utbildning för kontorsarbete på motsvarande Trafikverket. Lagen ger den som saknar tillräckliga kvalifikationer den möjligheten, vilket är en av de delar som mött mest kritik om positiv särbehandling. 

Ett meme som cirkulerar på sociala medier visar en fejkad jobbannons med texten ”Krav: vara trans”. Men lagstiftarna argumenterar att diskriminering är något som börjar redan innan anställningsintervjun, i hela personens livshistoria.

Det aktualiserar en mer grundläggande filosofisk fråga: vad innebär egentligen likabehandling i ett samhälle där människor kan ha helt olika förutsättningar?

”Ska visa att vi har alternativ”

33-åriga Paula Gallano lyfts fram av våra andra intervjuade som något av en celebritet på Hotel Gondolin.

Hon är uppväxt i Paraguay och har aldrig gått på gatan. Liksom Maira Ximena Abrigu hade hon en familj som accepterade henne och hon gick ut gymnasiet. Men vid 18 års ålder lämnade hon ändå det konservativa Paraguay för Buenos Aires och flyttade aldrig tillbaka. 

– Jag gick ut varje morgon och frågade överallt, lämnade mitt CV, arbetade i grönsaksaffärer, varuhus, frisörsalonger. Jag har klarat mig själv hela tiden. Men jag har ofta jobbat sju dagar i veckan, tolv timmar varje dag. Det är priset jag fått betala för att välja den vägen.

Hon har nu också fått arbete på socialdepartementet, med att på plats i fattiga områden informera och skriva in folk i olika sociala program. På grund av hennes ambitionsnivå gjorde departementet ett undantag trots att hon är utländsk medborgare.

– Jag ser vår generation som pionjärer. Vi är de som ska visa att vi har alternativ, att vi kan bli en del av samhället och leva med värdighet, säger hon.