Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Ivar Andersen

ARGENTINA Marcela Martinez skjuter upp sopcontainerns gummi­gardin, häver sig upp i det fyrkantiga hålet och hoppar i.

Hon hukar under taket därinne, kliver på matrester och blöjor medan hon vant letar fram och slänger ut de påsar som innehåller papper, plast, kartong, metall och glas.

En mörk rännil letar sig nerför handryggen. Hon torkar snabbt av sig mot utsidan av påsen.

Tillbaka ute på trottoaren sliter hon upp påsarna, tar ut det återvinningsbara och slänger tillbaka resten i containern som senare töms av en sopbil.

– Folk är bekväma. Jag tror de vet att de ska lägga allt återvinningsbart rent och torrt i separata påsar, men de struntar i det, säger hon.

En portvakt kommer ut med en hög hopvikta kartonger och en säck som han räcker fram.
– Läget?
– Man kämpar på, själv?

Materialet, som återvinnarna ­kallar det, lägger hon i sin vita byggsäck som står riggad på en metallkärra. Det säljs till förpackningsproducenter och utgör den rörliga delen av hennes inkomst, från motsvarande 1 krona kilot för vitt papper till 25 öre för glas.

Det blir ett par säckar på 40–50 kilo på en kväll, på en månad en dryg tusenlapp. Pengarna sätts in på hennes konto av Buenos Aires stad, liksom den fasta delen av inkomsten. Den är ingen lön, utan en så kallad ”bonus” på 2 600 kronor per månad.

Utöver minst tre pass i veckan är villkoren för bonusen luddiga. Återvinnarna ska hålla snyggt på sina rutter, vilket kontrolleras via stickprov.

– Vi utför ett arbete. Vi vill bli erkända som anställda och få rättigheter och respekt. När vi klagar säger de ”vi ska se vad vi kan göra” och sen hör vi aldrig mer om det, säger Marcela Martinez.

Återvinnarna kör sina fulla säckar till en samlingsplats där de lyfter upp dem på en lastbil och stiger på en buss. Säckarna känns igen på hur de är knutna och lastas av hemma hos var och en i Fiorito, ett fattigt område en och en halv timme från centrum.

Framför vartannat hus står säckar med andra människors skräp, ditkörda av Buenos Aires stad.

– Ändå har allt blivit mycket bättre, säger Marcela Martinez. Förr åkte vi ovanpå soporna i lastbilen, som vi själva fick betala för. Vi tjänade ingenting utöver det vi får för materialet.

Under de senaste 15 åren har återvinnarna nått stora framsteg genom att organisera sig. Marcela Martinez är förtroendevald i ett av de tolv kooperativ med drygt 5 000 medlemmar som sköter all återvinning av torr­sopor i staden.

Fattiga människor har alltid hankat sig fram genom att ta till vara skräp. Efter den ekonomiska krisen år 2001 blev de mångdubbelt fler.

Nya allianser skapades mellan informella återvinnare och arbetslösa fackledare, skriver socialantropologen Romina Malagamba i en studie.

Återvinnarna bildade koop­e­rativ, som blev en förhandlingspart gentemot uppköpare och kommuner.

Politikerna såg chansen att spara pengar på sophämtning och minska flödet till de överfulla tipparna, utan att skaka fram dyr mark för sortering. Kooperativen började även hämta material direkt från stora butiker och kontor. I en upphandling 2008 fick de ensamrätt på stadens torrsopor.

Nästa år ska materialet börja separeras på en sorteringsstation.

– Vi kommer slippa skräpet här, säger Marcela Martinez och slår ut med armen över innergården hemma i Fiorito.

Byggsäckar med plast, kartong och glas tar upp större delen av utrymmet under tvättlinorna, mellan matbordet och kaninburarna. Några av hennes barn och barnbarn rusar runt bland säckarna.

– Den fasta arbetstiden ökar, men vi får också bättre betalt. Och vi kan använda gården till annat.

Sedan jag träffade familjen för fem år sedan har förändringen varit på gång ”nästa år”. En del återvinnare har börjat i det nya systemet, men många arbetar fortfarande på gatan och hemma.

När jag berättar för innerstadsbor att deras sopor körs hem till folk i kranskommuner undrar många om det är sant. Sedan arbetarna fick kläder med stadens logga antar de flesta att de är anställda av kommunen.

Kampen mot barnarbete är ett ansvar för oss alla. Vi vill ge alla barn möjlighet att leka och studera.

Argentinas arbetsminister Jorge Triaca

Innan dess sågs de som informella sopletare, och det hände oftare att folk gav dem allmosor som en halvdrucken flaska läsk eller en kasse kläder.

Det är inte konstigt att folk inte vet. På kommunens hemsida nämns bara på ett par ställen att tolv kooperativ sköter återvinningen och att de arbetar i ”gröna centrum”, sorteringsstationer.

Jag frågar Diego Huberman, pressansvarig på renhållningsmyndigheten, varför det står så när jag ser dem på gatan.
”Det du ser är ögonblicket när de hämtar materialet som de sen tar till de gröna centrumen för sortering”, skriver han.

Mejlet är typiskt för argentinska myndigheter: ordvrängeri i stället för ett svar. I veckor lovar pressekreteraren mig en intervju med någon ansvarig. Efter många påstötningar skriver han att det inte går.

På hemsidan hittar jag mailadresser till flera chefer. Alla mejlen studsar. Ingen svarar när jag ringer via växeln.

Jag kunde inte rädda min son. Han började med crack och blev skyldig pengar.

Marcela Martinez

Många frågor skulle behöva besvaras. En av huvudpunkterna i avtalet mellan kommunen och kooperativen är att bekämpa barnarbete.

I november hölls en global konferens mot barnarbete i staden. I sitt öppningstal sa arbetsminister Jorge Triaca:
– Kampen mot barnarbete är ett ansvar för oss alla. Vi vill ge alla barn möjlighet att leka och studera. Vi vill inte se dem arbeta.

Samma vecka som konferensen träffar jag 15-årige Federico Peregil i Marcela Martinez arbetslag.
– Återvinning är framtiden. Jag vet det, för jag går i skolan. Det här är bara extrajobb, säger han.
– Jag vill tjäna pengar ärligt även om det är lite, hellre än att hänga i området och hitta på dumheter.

Tre barn, mellan 15 och 17 år, ingår i laget. Förr fick ingen under 18 gå på återvinnarnas bussar. Men så bad kooperativet kommunen om ett undantag: Barn över 15 år som kooperativets styrelse bedömer riskerar att hamna i droger och kriminalitet erbjuds jobb. Kommunen underrättas om att de deltar, men de får bara betalt per kilo, ingen “bonus”.

– Det är svårt att uppfostra barn i vårt område, säger Marcela Martinez. Det håller dem åtminstone borta från gatan. Vi har förlorat så många barn.

Marcela Martinez blir grå i ansiktet.

– Jag kunde inte rädda min son. Han började med crack och blev skyldig pengar, säger hon tyst.

Det har gått nio år sedan han knivhöggs till döds. Morsgrisen, han som bara ett par år tidigare hade slutat komma tassande till föräldrarnas säng på natten och gräva sig en plats bland småsyskonen. Han blev 17 år.

– Han hade ändå tur, skyndar sig Marcela att säga. På en vän till honom krossade de bröstkorgen och händerna. De lämnade honom i solen och lät ingen gå nära. Han låg där i flera timmar och rosslade innan han dog.

Tonåringarna som jobbar i centrum utgör bara en del av barnarbetet i kommunens tjänst. Småbarn syns inte längre åka ovanpå skräpet på kärrorna – ännu en facklig seger är en förskola per kooperativ som är öppen på kvällarna när återvinnarna jobbar.

Men materialet sorteras i hemmen för att säljas på lördagarna. På gatorna i Fiorito har jag sett många barn sortera skräp.

Det är väl dokumenterat att fattigdom är den främsta orsaken bakom barnarbete, och det som kommunen betalar räcker inte på långa vägar att leva på. De flesta familjer med två arbetande vuxna är beroende av bidrag och hjälp från frivilligorganisationer, men lever ändå oerhört knappt.

Sedan 2010 står staden för fordon och mekaniker, men resurserna är otillräckliga. Lastbilarna går ofta sönder.

En måndag vid mötesplatsen i Fiorito sitter några av arbetarna på marken i skuggan och knaprar solrosfrön. En kvinna som går förbi säger att hon har sett mekanikern i området.
Oron sprider sig. Det knappas på mobilerna.

Så dyker lastbilen ändå upp. Alla hjälps åt att lasta på kärrorna. De gör high five med chauffören när de stiger på bussen. En spräcklig skrivbok skickas runt där alla plitar sin signatur.

Marcela Martinez ställer sig i mittgången.

– Vet ni vad förbränning är? Regeringen vill börja bränna skräpet. Röken är skadlig för miljön och hälsan, men framför allt skulle det innebära mind­re material till oss, säger hon.

De lyssnar noga.

– Vi måste ta strid för det som är vårt. På onsdag morgon demonstrerar alla kooperativen. Bussarna hämtar oss klockan nio. De som inte går får en veckas avdrag på närvaron.

Senare förklarar hon:
– Vi brukar bara hota med avdrag om de inte går, men den här gången är det på riktigt. Det är ju så viktigt, det handlar om hela vår framtid.

Argentinsk politik sker till stor del på gatan. Styrka mäts i hur många människor man kan kommendera ut.

”Nej till förbränning, ja till återvinning” står det på plakaten. En turist med Zanzibar-tröja tar en bild av människohavet som fyller Maj-avenyn. Folk går i takt med trummorna, många med småbarn i vagn eller på höften.

Framför kongressen stannar de. En talare klättrar upp på ett lastbilsflak med jättehögtalare:
– Vi kommer inte låta dem bränna upp materialet som ger oss vår värdighet. Vi låter inte de 300 barn som äter i vårt kooperativs matsal gå hungriga. Rör de en så rör de oss alla.

Intill lastbilen blir det hetsigt: Några politiker har kommit ut för att ta emot ett utkast till motion om förbrännings­förbud från fackledaren Sergio Sanchez. De har vitare hy, krispigare skjortor och fler tänder än någon annan på torget.

De värdesätter inte oss. Därför att det inte gynnar dem, därför att de inte måste.

Marcela Martinez

De kisar mot solen, knyter nävarna och sjunger med i ”Nu jävlar, sopletare! Nu jävlar!” medan de ställer upp på selfies med alla som vill. Sedan försvinner de lika snabbt och Sergio Sanchez står ensam kvar.

– Vårt långsiktiga mål är social inkludering av oss återvinnare. Med lön, sjukpenning och semester. Men just nu måste vi stoppa det här, säger han.

Kravet på att erkännas som anställda har inte varit prioriterat de senaste åren. Det finns alltid något mer akut.

Samma eftermiddag är Marcela Martinez åter på jobbet. Hon skjuter kärran med två 40-kilossäckar framför sig. I den täta eftermiddagsrusningen rinner trafiken runt henne som flodvatten runt vass.

Återvinnarna är en del av stadens infrastruktur, lika osynliga som rörledningarna under marken.

– Vi tar hem tonvis med skräp. Det är bra för politikerna för de får en ren stad, och bra för oss för vi lever ju på det. Men de värdesätter inte oss. Därför att det inte gynnar dem, därför att de inte måste.

 

Text: Kinga Sandén/frilansjournalist  

Foto: Meme Liébana

 

Facket i Argentina

I utbyte mot politisk lojalitet mot Juan Peróns korporativistiska politik fick fackföreningsrörelsen en relativt stark ställning på 40- och 50-talen.

Alla löntagare (utom militär personal) har rätt att fritt bilda och gå med i fackföreningar. Den största cent­ralorganisationen, Confederación General del Trabajo (CGT), bildades 1930.

Den näst största, Central de los Trabajadores Argentinos (CTA), bildades 1991 av flera förbund som ansåg att CGT stod regeringen för nära.