Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Miljökonferensen Stockholm 50+ kom och gick. Inför FN-mötet granskade DN ett halvsekel av svenska miljölöften. Av de mål, avtal och konventioner som Sverige har förbundit sig till sedan 1972 brister vi i tre fall av fyra.

Av 87 löften har Sverige misslyckats att leva upp till 63. 

Med tidningsuppslaget framför mig känner jag ett krypande obehag. För jag misstänker att detta faktiskt – ja – är mitt fel.

I nästan 15 år var jag byråkrat på en statlig myndighet och policyfrågor var mitt mellannamn.

Jag ingick i en armé av akademiskt utbildade teoretiker som i dokument, memon och matriser jobbade med ”jämställdhet” och ”fattigdom” – men det kunde lika gärna ha varit ”klimat” eller ”miljö”.

I nästan 15 år var jag byråkrat på en statlig myndighet och policyfrågor var mitt mellannamn.

Jag fick tillsänt mig underlag, utkast, strategier och skrev inlagor. 

Jag petade in ”hänsyn måste tas till institutionens jämställdhetspolicys före utbetalning”. Eller ”viktigt att ta i beaktande jämställdhetsaspekter och inkludera män och kvinnor, pojkar och flickor samt (detta kom senare) personer inom HBTQI+ spektrat”. 

Jag höll workshops och seminarier kring inkludering och hur man på allra bästa sätt får en strategi att genomsyras av jämställdhet.

Sedan gick jag hem, nöjd med att finurligt ha ersatt ett ”bör” med ett ”skall” i någon strategi. 

Ibland kunde jag vara hög i flera dagar (ja, det är sjukt!) för att jag lagt till något om att ”ansträngningar bör göras för att nå etniska minoriteter”.

Andra gånger kunde jag rasa över att någon urvattnat skrivningen genom att lägga till ett ”i görligaste mån”. 

Verkligheten tycks i stort sett skita i våra åtaganden och policys.

Men sedan gick jag hem, som sagt. Sedan gick vi alla hem. Så som alla byråkrater i hela världen går hem efter att ha ansträngt sig i Klimatfrågan.

Vi går hem från våra departement och myndigheter, höga stolar och fina titlar. Fast förvissade om att vi verkligen bidragit med något i våra uppfordrande policys och klara direktiv.

Det är bara det att… det där är ju inget annat än papper. Dokument. Verkligheten susar och brusar och väller fram på en helt annan plats, med helt andra incitament än att uppfylla våra klart utstakade mål. 

Ju fler direktiv och policys, ju lättare och mindre tvingande verkar de bli. Verkligheten tycks i stort sett skita i våra åtaganden och policys. 

”Vem ska kolla att de följs, liksom?”, tänker Verkligheten.

Bara för att blasfemiskt leka med tanken – vad händer om alla vi som ägnar oss åt policys i stället börjar lägga samma energi på hur de följs? 

Och det kanske bara behövs en enda Riktlinje: Gör alltid det som är bäst för Miljön och Klimatet. 

Annars är risken att det inte blir några fler policies alls.