Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Restaurangerna vid floden i Jalalabad, östra Afghanistan, är berömda. Jag hade längtat till besöket. 

Rätt efter rätt dukades fram på mattan där vi satt. Pilaf, bolani, borani banjan, aushak och förstås huvudnumret – flodfisk.    

Jag arbetade ihop med en matälskande bildjournalist som högljutt prisade anrättningarna. 

– Ivar, prova med den här såsen, det är helt fantastiskt! uppmanade han uppspelt.

Jag testade, lade huvudet på sned och försökte säga någonting världsvant. Om att den söta såsen var innovativ men att jag hellre sett att fiskens sälta fått brytas mot någonting syrligt. 

De besvärade afghanska männen i vårt sällskap var alldeles för artiga för att säga något. Vi insåg först efteråt att vi doppat vår friterade fisk i efterrätten. 

Jag har samlat minnen, anekdoter och krimskrams från alla kontinenter utom Antarktis.

I tio års tid har utlandsresor varit en central del av mitt arbetsliv. Jag har lärt mig så mycket om världen, om människor, om mig själv.

Jag har samlat minnen, anekdoter och krimskrams från alla kontinenter utom Antarktis. Från att ha fasat för geografifrågorna i Trivial Pursuit haffar jag nu de blå tårtbitarna först av alla. 

Det har varit ett fantastiskt privilegium. Det har också gett upphov till en lång rad pinsamheter. 

Inte alla, men påfallande många, har varit matrelaterade.  

I peruanska Vrae – där karteller, gerillor och militär tävlar om att göra livet surt för utfattiga kokabönder – åt jag oavsiktligt en tugga bränd bark. Det knastrade mellan tänderna medan familjen som bjudit in oss stirrade förfärat.

I Bangkok åt jag tvål. Jag var osäker på om jag fick ta av chokladen som ställts fram i butiken men frestelsen tog överhanden. Det såg ut som smakprover. 

Jag hann tugga flera gånger innan misstaget var ett faktum och chokladpeppen övergick i förvirrad kränkthet. 

I indiska Jodhpur gjorde jag misstaget att gena genom en gränd i mörkret. Kvarterets hundar slösade ingen tid på att skälla, de gick till anfall direkt. Jag sprang fastän jag visste att allt var förlorat. Detta var slutet och det skulle göra ont. 

Plötsligt skar gälla skrik genom natten. Tre barn i förskoleåldern for ut från skuggorna och jagade oceremoniellt iväg byrackorna. Sedan bad de om godis. 

Jag vände och gick utan att ens säga tack. Hade aldrig varit så generad i mitt liv. Bakom mig låg barnen dubbelvikta av skratt. 

Tre barn i förskoleåldern for ut från skuggorna och jagade oceremoniellt iväg byrackorna. Sedan bad de om godis.

Det händer att något i vardagen får mig att minnas dessa klavertramp. Ibland sköljer det över mig som en kall skamdusch. Men för det mesta ler jag. När du lever på att berätta andras historier finns något tilltalande i tanken att efterlämna historier som andra kanske kan återge.  

Även om historien bara handlar om hur bestört västerlänningen såg ut när tvållöddret vällde ur munnen.