Rubriken på den är artikeln är provokativ.

Svenska fack är sedan gammalt motståndare till politisk inblandning i hur lönerna sätts. Det är en fråga som bara arbetsmarknadens parter ska besluta om.

Likväl behövs en rejäl översyn av hur vi äntligen ska kunna lyfta lönerna i offentlig sektor.

Den produktiva sektorn, den till största delen privata sektorn, den som tillverkar, säljer och drar in pengar till Sverige, skulle ju inte fungera utan skola, vård och omsorg.

Den offentliga sektorn utbildar det uppväxande släktet så att de kan jobba, den offentliga sektorn lagar – krasst uttryckt – arbetskraften då den blir sjuk och fraktar oftast arbetskraften till och från jobbet. Den offentliga sektorn tar vidare hand om barnen medan arbetskraften jobbar, tar hand om föräldrar när arbetskraften jobbar och tar hand om arbetskraften själv när den blir gammal.

Omöjligt minska lönegapet

Den privata sektorn skulle därför inte kunna fungera många timmar utan den offentliga sektorn. Så varför ska en bilmontör ha högre lön än en undersköterska?

Det här resonemanget är i princip alla överens om.

LO:s långsiktiga mål har sedan 2015 också varit att halvera löneskillnaden mellan män och kvinnor till 6 procent senast 2028.

Det målet har det gått si och så med.

En orsak är att statliga Medlingsinstitutet, den myndighet som övervakar svensk lönebildning, strikt följer sina regleringsbrev från regeringen som säger att avtalen inom den konkurrensutsatta sektorn ska bilda norm för hela arbetsmarknadens avtal.

Det betyder att industrin först sluter sina avtal.

Därefter sluts avtalen som ska gälla i andra sektorer. Men de lönepåslag som den offentliga sektorn då förhandlar fram får alltså inte överstiga industrins påslag i procent räknat. Industrins avtal blir ”märket” som övriga sektorer ska följa.

Och då är det i det närmaste omöjligt att minska gapet mellan olika grupper.

Här finns dock också klara fördelar.

LO-facken har försökt utjämna

Det är till stor del detta system som har gjort att svenska arbetare, både bilmontörer och undersköterskor, har haft snudd på världens bästa löneutveckling för arbetare under en lång rad av år.

Men samtidigt består alltså orättvisan. Alla får lika mycket påökt i procent räknat och löneglappet mellan privat sektor och offentlig sektor består.

Under årens lopp har LO-facken gjort många försök att utjämna detta glapp.

En väg har varit att införa en gräns i avtalet vid en viss lönenivå. Alla som tjänar under denna gräns får påslag i kronor och ören i stället för i procent, något som gynnat dem med lägst inkomster.

Ett annat sätt har varit att peka ut yrkesgrupper som ansetts vara ”felavlönade” och som därför bör höjas mer än andra grupper, även denna strategi har till viss del varit framgångsrik.

Kommunal pekar nu på de kompetenskrav som följer med undersköterskelegitimationen och för fram det som ett motiv för högre lön.

Så vissa strategier kan tvinga fram förändringar som i vilket fall gör att lönerna i offentlig sektor inte hamnar ännu längre efter.

Men det avgörande Alexanderhugget uteblir.

Regeringen borde ingripa

Ett förslag på hugg som fick många att sätta i vrångstrupen var dock det förslag som LO-ekonomerna lade fram för några år sedan.

Förslaget gick ut på att staten ska skjuta till ett rejält belopp för att höja lönerna i offentlig sektor till en ny nivå.

Ett motiv i förslaget var att göra yrkena mer attraktiva inför den mycket stora brist på arbetskraft som hotade och som fortfarande hotar inom offentlig sektor.

Så får lönerörelsen förlöpa som vanligt därefter.

En politiskt beslutad skattefinansierad löneinjektion till offentlig sektor alltså, utanför den vanliga lönerörelsen.

För många var förslaget som att svära i kyrkan. Inget fack har någonsin tyckt om politisk inblandning i lönerörelsen.

Men förslaget är värt att dammas av och diskuteras. Genom systemet med ”märket” som Medlingsinstitutet ihärdigt följer håller regeringen tillbaka den utjämning mellan offentlig och privat sektor som annars åtminstone till en del skulle vara möjlig.

Då är det inte annat än logiskt att regeringen också ingriper för att minska glappet.

Löneglappet viktigare än sänkta skatter

När Kommunal inleder sin kongress i dag inför den första stora lönerörelsen sedan före coronapandemin, kommer glappet mellan sektorerna åter att vara livligt debatterat.

LO-ekonomernas förslag bör åtminstone tas upp och vridas och vändas på som ett sätt att minska löneglappet mellan sektorerna utan att något fack behöver minska sitt löneutrymme.

Om Sverige har råd med det?

Jodå. Mellan 1990 och 2015 sänktes skatterna i Sverige med 250 miljarder kronor. Därefter har skattesänkningarna fortsatt, bland annat drev Liberalerna och Centern igenom ytterligare skattesänkningar med 30 miljarder kronor i januariavtalet.

Ändå har Sverige bland Europas absolut lägsta statsskulder.

Har vi råd att sänka skatten med 300 miljarder kronor har vi också råd att utplåna löneglappet mellan sektorerna.