Nej, det blev inga besked om Nato-medlemskap under Magdalena Anderssons Första maj-tal på Norra Bantorget i centrala Stockholm. Ingen hade väl väntat sig det heller. Formellt bereds frågan fortfarande men hela saken tycks vara enkel för Socialdemokraterna: Säger Finland att de vill gå med så kommer den svenska regeringen också att göra det. Nato-medlemskapet och hela säkerhetspolitiken kommer därmed inte vara någon stridsfråga under valrörelsen. Det kommer andra frågor att bli.

En sådan är a-kassan.

Och den vill Socialdemokraterna stärka, berättade Magdalena Andersson under sitt tal. De förbättringar av arbetslöshetsförsäkringen som infördes under pandemin ska bli permanenta. Ja, om Socialdemokraterna vinner valet alltså. Då kommer alla som tjänar upp till 33 000 kronor i månaden kommer att få ut 80 procent av lönen om de blir arbetslösa.

Riksdagsledamöter har det bra

Vafalls, är det inte så i dag? undrar kanske någon. Är inte Sverige en välfärdsstat där alla som förlorar jobbet slipper oroa sig för att privatekonomin slås i spillror? Icke.

I fjol gick den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD igenom EU-ländernas arbetslöshetsförsäkringar och resultatet smickrar inte vårt land. Sverige, där partier till höger inte får nog av att oja sig om hur oanständigt det är att arbetslösa inte är rakt av fattiga, ligger i botten. I Europa har nästan alla andra bättre ersättningar än vad vi har i Sverige.

Moderaterna är förstås missnöjda. Ja, inte med våra ruttna trygghetssystem utan med att Magdalena Andersson vill göra en mycket försiktig förbättring av dem.

”Under kommande år kommer vi behöva finansiera försvar, rättsväsende och välfärd, då måste fler vara med och bidra – inte gå på bidrag”, hälsar Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson i en skriftlig kommentar till TT.

Det är värdiga takter från ett parti som alltid vill sänka a-kassan men samtidigt varit med och utformat ett system som ger före detta riksdagsledamöter 57 200 kronor i månaden, utan någon som helst nedtrappning, i två år.

A-kassa är också välfärd

Högeretablissemangets vals om att a-kassan inte är välfärd har man ju hört förr. Den vägledde M, C, L och KD när de direkt efter maktskiftet 2006 gav sig på trygghetssystemen. Ersättningsnivån i a-kassan sänktes, det blev svårare att kvalificera sig och avdragsrätten avskaffades. Dessutom kopplades a-kasseavgiften tydligare till arbetslösheten inom varje kassa.

På två år tappade a-kassorna 425 000 medlemmar, precis när finanskrisen slog till.

Snart lät a-kassornas samorganisation meddela att bara fyra procent av de arbetslösa faktiskt får en ersättning som motsvarar 80 procent av deras tidigare inkomst, den nivå som försäkringen formellt ska garantera. Mindre än hälften av de arbetslösa hade rätt till någon ersättning alls från a-kassan. Kommunernas socialkontor lastades fulla med folk som var arbetslösa och Fredrik Reinfeldt förklarade att när a-kassan brakar ihop får arbetslösa söka ”stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt”.

Det är i den fullständiga röran vi lever i fortfarande.

Respekt för den som förlorar jobbet

I praktiken betyder det att människor som förlorar jobbet har mycket svårt att få vardagen att gå ihop. Det betyder också, vilket påpekats flera gånger i olika forskningsrapporter, en press nedåt på allas våra löner.

En kraschad a-kassa kommer också på sikt att göra det svårare för svenska löntagare att vara lika öppna för strukturomvandlingar. Det är inte konstigt att länder utan trygghetssystem är mer protektionistiska. Med svag trygghet för anställda kommer både fack och politik i stället tvingas skydda fabriker och branscher som strukturomvandlingen egentligen dömt ut.

Magdalena Anderssons löfte om att stärka a-kassan handlar ytterst om respekt för människor som förlorat sitt jobb och om hur vi ska värna det svenska samhällets omställningsförmåga.

Två saker moderater inte begriper ett dugg om, alltså.