Häromdagen avslutades den mycket omfattande papperskonflikten i Finland efter fyra månaders strejk.

Vi är nöjda!, utropade både arbetsgivaren och facket sedan de nya avtalen skrivits på och arbetarna återgått i tjänst.

Men var det verkligen en lyckad konflikt för arbetstagarna?

De nya avtalen slår in på en helt ny väg runt kollektivavtalen vars effekter för den nordiska modellen, även i Sverige, kan blir väldigt stora.

Bakgrunden är att en av de tre stora finska papperskoncernerna, UPM, i årets avtalsrörelse tog kamp för att helt rita om förutsättningarna för nya kollektivavtal.

UPM gick fram med två spjutspetsar:

Dels ville företagsledningen förlänga arbetstiden och öka kontrollen över när arbetet ska utföras.

Här blev fackets seger stor. Arbetsgivarens ambition att i högre grad själva diktera arbetstiderna kunde motas tillbaka.

Arbetsgivaren ville splittra

Men arbetsgivaren ville också splittra upp det rådande kollektivavtalet i fem olika nya kollektivavtal för olika affärsområden.

Och här fick facket ge sig. De har nu skrivit under fem nya kollektivavtal som ersätter det tidigare gemensamma kollektivavtalet för hela koncernen.

Det här kanske inte låter så farligt. Både i Finland och i Sverige har vi ju en mängd olika avtal på olika avtalsområden.

Men arbetsgivarens underliggande avsikt är tydlig, det är att splittra enigheten och solidariteten.

För att se inse vad som kan komma att hända måste vi gräva oss ned i den svenska arbetarhistorien, till den tid när den nordiska modellen utformades.

Under den spirande fackföreningsrörelsens dagar, för mer än hundra år sedan, fanns hundratals olika arbetarfack.

Grundorganisationen var ett fackförbund för varje företag eller för varje yrke. När den fackliga anslutningen ökade stärktes därmed visserligen arbetarnas möjligheter att kräva bättre villkor på sin egen arbetsplats.

Men skillnaden i lön och villkor mellan olika arbetsplatser förblev stor.

Finnarna fick göra avsteg från solidariteten

De fackliga organisationerna ansåg dock att alla arbetare skulle ha lika lön för lika arbete oavsett vilket företag de jobbade på. Och då räckte det inte med att öka organisationsgraden på varje enskilt företag.

Kunde arbetare i starka företag och med specialkunskaper i stället dela med sig av sin kraft till arbetare i mindre starka företag och yrken?

Den här linjen ledde så småningom fram till den så kallade Rhen-Meidnermodellen inom LO. Den förespråkade mycket tydligt lika lön för lika arbete och breda kollektivavtal, en linje som har fungerat alldeles utmärkt både för de anställda och för de nordiska ländernas konkurrenskraft fram till i dag.

Men att de finska pappersarbetarna nu har fått rucka på den breda solidariteten och acceptera olika avtal är en motgång som inte kan negligeras.

Fyra månaders strejk var i högsta grad berättigat för att försöka stävja denna uttalade vilja att splittra de finska arbetarnas solidaritet.

Men det går inte att komma ifrån att konflikten på denna punkt blev en seger för arbetsgivaren.

Går inte att lita på Svenskt Näringsliv

Vilka konsekvenser det får för den övriga finska arbetsmarknaden återstår att se.

Frågan är också vilka konsekvenser överenskommelsen kan få för svensk arbetsmarknad.

Som svenska Pappers poängterar finns trots allt klara skillnader mellan svensk och finsk arbetsmarknad.

Men att lita på den svenska arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringslivs goda vilja är omöjligt.

Svenskt Näringsliv driver sedan många år tillbaka en egen kampanj för att få Sveriges riksdag att förbjuda sympatistrejker.

Svenskt Näringsliv driver också en ständig kampanj för lägre ingångslöner och större lönespridning.

Både genom sympatistrejker och genom att hålla uppe lägstalönerna kan i dag olika arbetargrupper lyfta varandra på den svenska arbetsmarknaden.

Det är därför knappast troligt att Svenskt Näringsliv skulle sitta still i båten om det i förlängningen visar sig att den nya finska avtalsformen skapar möjligheter att skikta lönerna på det sätt Svenskt Näringsliv vill göra även i Sverige.

På kort sikt händer inte mycket och det är för tidigt att förutspå vad som kommer att hända på längre sikt.

Men en bitter fläkt från forna tiders attacker mot arbetares sammanhållning letade sig just in på den nordiska arbetsmarknaden.