Den 10 april går Frankrike till val. Det mest pekar på att den sittande presidenten Emmanuel Macron blir omvald. Macron var medlem i Socialistpartiet fram till 2009. I dag vill Macron inte hamna i något ideologiskt fack, utan har sagt att han vill förena de bästa idéerna från både höger och vänster. Andra vill ge en bild av att Macron är vänster, en progressiv som står emot den franska extremhögern. Macron är snarare en högerliberal som står oförmögen till att skapa ett mer jämlikt land.

Inför valet 2017 lämnade Macron sitt medlemskap i Socialistpartiet bakom sig och avgick som ekonomiminister i regeringen. Macron valde istället att kandidera till president som oberoende kandidat. Macrons kandidatur möjliggjordes av Socialistpartiets misslyckanden under presidenten François Hollande 2012–2017. Socialisten Hollande hade avgett stora löften om att bygga ett modernare Frankrike. I stället blev det sparpaket, skuldsanering och nedskärningar i pensionssystemet. Socialistpartiet spelade ut sin roll, det öppnade upp för Macron.

Macron svek arbetarklassen

Framgångarna för Macron 2017 grundade sig i att erbjuda något modernt. Macron lyckades med strategin att samla både vänsterväljare och högerväljare när han grundade mittenpartiet La Republique En Marche. I ekonomiska frågor kom politiken till stor del från höger och i värderingsfrågorna kom politiken från vänstern. Det skapade en bred koalition som lockade främst urbana väljare i storstäderna. Förlorarna på den nya politiken blev den franska arbetarklassen.

Fem är senare går det att konstatera att Macron inte är den progressiva presidenten många förväntade sig. Macron har en bakgrund som bankir och har kommit att bli kallad “de rikas president”. Under mandatperioden har arbetarklassen fått se sig bortprioriterad. En av Macrons första bedrifter som president var att ta bort förmögenhetsskatten.

Arbetsrätten har urholkats och Macron har gjort försök att urholka rättigheterna i pensionssystemet. Macron är nyliberal och tro på marknadsdoktrinen att sänkt skatt för de rikaste även ska vara till fördel för de sämst ställda. Det tänket står lika långt ifrån verkligheten som Timbros idéer.

Under 2018 startade gräsrotsrörelsen gula västarna demonstrationer runt om i Frankrike till följd av Macrons höjning av bensinskatten. Upproret kom från arbetarklassen. Istället för förståelse och dialog möttes demonstrationerna av polisiärt våld i samband med demonstrationerna. Agerandet fick kritik både från Europaparlamentet och FN. Här visade Macron upp en auktoritär ledarstil som är högst ovanlig i Västeuropa.

Le Pen kan slå ut Macron

Även om Macron har varit favorittippad att vinna så är det inte längre självklart. De senaste opinionsmätningarna visar att Macron leder med 53 procent mot Marine Le Pens 47 procent. Det är en osäker utgång. Macron har med sin politik vänt vänsterväljarna ryggen. Det kan innebära att även vänstern vänder Macron ryggen i presidentvalets andra omgång. Om inte Macron lyckas få med sig vänsterns stöd så kan Frankrikes president istället heta Marie Le Pen om en månad.

Macron behöver lämna högerpolitiken bakom sig och göra upp med vänstern efter valet. Frankrike behöver en ny riktning och Macron måste börja lyssna till människors oro och göra det tydligt att politiken faktiskt kan förändra människors liv till det bättre.

Frankrike behöver investera sig ur ojämlikheten genom ett nytt pensionssystem, klimatinvesteringar och satsningar på de forna industristäderna. Det är dags för Macron att släppa nyliberalismen och göra sig valbar för arbetarklassen.


Carl-Michael Palmér praktiserar på Arbetets ledarredaktion inom ramen för Aftonbladets ledarskribentsutbildning.