Pandemin ser äntligen ut att gå mot sitt slut och den kvarstående bilden av svenska folkets offer är att ”vi” tvingades jobba hemifrån.

Det är åtminstone medias bild.

I verkligheten var offren betydligt större hos de arbetare som inte kunde jobba hemifrån, till exempel bland de transportarbetare som fraktade hem alla höj- och sänkbara skrivbord så att tjänstemännen kunde jobba hemifrån.

Lägg till grupperna chaufförer, hotell- och restauranganställda och en otrolig mängd undersköterskor och omsorgspersonal och vi har de mest utsatta under den pandemi som nu förhoppningsvis går mot sitt slut.

Men tjänstemannen framför datorn var medias ständiga favoritfigur när pandemins farsoter skulle skildras.

Symbolisk utplåning

Hela 90 000 artiklar skrevs under 2020 och 2021 om hur det är att jobba hemma, enligt en sammanställning av Kantar Public som LO har beställt.

Om risken att smittas på sin arbetsplats för alla de övriga skrevs endast 40 000 artiklar, främst om vårdpersonal.

Skillnaden ökade dessutom under pandemins fortgång. Under andra halvåret 2021 skrevs fyra gånger mer om hemarbete. Detta trots att 50 procent av svenskarna tillhör arbetarklassen och trots att 93 procent av LO:s medlemmar inte kan jobba hemifrån.

Den här snedvridningen är tyvärr legio i svensk media även när det inte är pandemi.

En kartläggning av tankesmedjan Katalys visar att endast 11 procent av alla som förekom i nyheter, samhälls- och underhållningsprogram i tv mellan 2015 och 2018 tillhörde arbetarklassen.

Att arbetarklassen osynliggörs i media leder till att deras värde, specifika problem, krav på förändringar och deras kultur osynliggörs.

Bland medieforskare kallas detta för ”symbolisk utplåning”.

Under pandemin blev denna symboliska utplåning extra tydlig.

Mindre i plånboken och tuffare på jobbet

Enligt en rapport från Folkhälsoinstitutet som omfattar de första katastrofala månaderna under våren 2020 var städare den yrkesgrupp som drabbades av flest covidfall.

Men hur många larmartiklar om städarnas exceptionella situation under dessa hemska månader har vi läst?

Handen på hjärtat, knappt någon.

Ser vi till relativ risk, alltså antal fall i förhållande till antal verksamma inom yrket, framträder tre andra yrkesgrupper i topp enligt Folkhälsomyndighetens rapport. Det är taxiförare, pizzabagare och buss- och spårvagnsförare.

Men media fokuserade på dem som jobbade hemma.

Vilka yrkesgrupper drabbades då hårdast på andra sätt än att bli sjuka i covid?

Även om vi inte ska underskatta den psykiska påfrestningen av att inte få träffa arbetskamrater annat än via datorn drabbades även här främst de 93 procent LO-anslutna som inte kan jobba hemma. Allra mest drabbades arbetarklassens kvinnor av följder som sänkt inkomst, uppsägningar eller tvärtom ökad arbetsbelastning.

Trots att Folkhälsomyndighetens egen rapport visade på högst smitta bland dem som inte kunde jobba hemma införlivade myndigheten själv knappast denna kunskap i sina råd.

Undersköterskan kan inte jobba hemma

De som haft tillfälle att sitta klistrade vid de återkommande presskonferenserna klockan 14:00 har endast hört rådet att jobba hemma. De få gånger vi hört motfrågan om vad de som inte kan jobba hemma ska göra har myndigheten svarat att dessa personer (det är hälften av svenskarna de talar om) bör lägga om sina arbetstider och undvika rusningstid.

Det är ett god dag-yxskaftsvar som visar den stora okunskapen om LO-anslutnas arbetsvillkor.

En byggjobbare kan inte senarelägga ett bygge för att undvika rusningstid, en undersköterska kan inte strunta i hemtjänstpensionärernas behov för att undvika rusningstid.

Det vi borde ha hört var krav på att införa säkra transporter, kraftigt öka turtätheten på bussar och i övrigt kräva av regioner och kommuner att säkerställa transporter för dem som inte kan jobba hemma.

Pandemin har blottat en stor okunskap om halva Sveriges befolkning. Tyvärr lyfte inte heller media sig själv ur den ”symboliska utplåning” av arbetare som vi såg florera under de pandemiår som varit.