I dag infaller en speciell dag. Den 19 januari, dagen innan utbetalningen av första barnbidraget efter jul- och nyårshelgerna, är årets fattigaste dag bland många svenskar. 

Främst gäller det för de föräldrar som knappt får utgifterna att gå ihop ens på årets övriga dagar. De som nu, månaden efter att ha unnat familjen bara en gnutta av jul betalar priset. De vars kylskåp i dag gapar tomma och vars barn äter sitt enda mål mat i skolbespisningen. 

Äntligen en politik mot barnfattigdomen

Kanske är det ingen slump men lagom till årets fattigaste dag presenterar regeringen en utredning på temat. En utredning som handlar om att stärka ekonomiskt utsatta barnfamiljer. 

Och det är verkligen på tiden. 

Som utredaren Åsa Karlsson Björkmarker skriver på DN Debatt har de familjepolitiska stöden minskat dramatiskt på senare tid. År 2000 gjorde träffsäkerheten i dessa att två tredjedelar av familjer i ekonomisk utsatthet ändå klarade sig. 20 år senare, i fjol, hade fattigdomen både ökat bland barnfamiljerna. Endast en tredjedel fick det drägligt med de familjepolitiska stöden. 

Det går åt fel håll och behöver utvecklingen stoppas. 

Och förslagen i utredningen är precis så innovativa och så precisa som de behöver vara för att komma åt den komplexa problematiken. För politiker måste sluta intala sig att de allt fler fattiga ensamstående mammorna ska kunna få livet att gå ihop med ynka 1673 kronor i underhållsstöd per barn. Eller att bostadsbidragen räcker som de ser ut i dag. 

I stället föreslås att föräldrarna faktiskt delar på kostnaderna genom en statlig underhållsreglering. Något som är det enda rätta i ett modernt land där också pappor förväntas ta ansvar för sina barn. Också bostadsbidraget ska reformeras enligt förslaget, där ersättningen ska utgå ifrån faktiska kostnader och ska inkludera också barnfamiljer som saknar bostadskontrakt. 

Det går inte att strunta i de ensamstående mammorna

Egentligen är det så självklart, men det behöver ändå sägas. Att investera bort fattigdomen bland barnfamiljer betalar sig. Och detta inte bara när forskningen och statistiken så tydligt visar vilka negativa effekter en uppväxt i ekonomisk knapphet och otrygghet kan innebära på sikt. I ohälsa, sämre skolresultat och kriminalitet.  

Frågan borde egentligen ställas om helt: hur kan ett samhälle som vårt ens överväga att strunta i de här familjerna? I de ensamstående mammorna, där var fjärde inte klarar familjens ekonomi och som liksom arbetarkvinnor är de enda vars livslängd just nu sjunker. 

För samhällets resurser finns ju. Och det går att göra stor skillnad med relativt små medel, något utredningen visar. 

Trots detta är det här faktiskt en av de mest ideologiskt laddade frågorna inför höstens val.  

För medan en S-regering vill stärka stöden för barnfamiljer så att fattigdomen minimeras har alla partier i mitten och till höger en motsatt inställning. Genom att prata om att ”trösklar till jobb” ska bort vill C, L och M både sänka de familjepolitiska stöden till barnfamiljer och sänka löner för de med redan låga inkomster. 

Längst går Sverigedemokraterna som vill att basala stöd som barnbidrag och bostadsbidrag bara ska ges till svenska medborgare. Ett krav som nu även KD och M verkar nosa på. Och hela högerblocket är överens om att välfärden ska villkoras. 

Fattigdomens framtid avgörs i valet

Men att blunda för den växande fattigdomen bland barnfamiljer är oansvarigt och ohållbart. Det är ett hån rakt i ansiktet på alla de mammor som lever från hand till mun och som ändå gör allt de kan för att ge sina barn en bra uppväxt. 

Låt oss hoppas att de här mammorna inte glöms bort i valrörelsen. Och låt oss hoppas att de här mammorna, liksom många andra bland oss, är väldigt arga, lagom till valdagen.