Att analysera Socialdemokratins inre väsen är en svensk politisk folksport vid det här laget. Är Socialdemokraterna enbart ett maktparti? Är de onda? Är de så sluga och så slipade i förhandling och kompromiss att varje politisk händelse de senaste femtio åren kan härledas till en enda stor socialdemokratisk konspiration? Eller är de kanske bara naiva? 

En nyhet från veckan fick spekulationerna att gå varma igen, om än inte spaltmeter upp och ned i landets alla tidningar. Att en LO-ekonom byter jobb låter nämligen inte som en stor sak. Men det är det, i alla fall om man som Åsa-Pia Järliden Bergström efter 20 år byter jobb från LO till Vänsterpartiet och därmed också säger upp sitt medlemskap i Socialdemokraterna. Då har man skäl att ännu en gång undra hur det är fatt med Sveriges största parti. 

Vänsterpartiet har sedan Nooshi Dadgostars tillträde som partiledare hårdaviserat att partiet nu ska satsa på sin ekonomiska politik. Vänsterpartiet ska sluta vara snälla V som kräver gratis glasögon till barn eftersom det annars är synd om barnen, och i stället bygga en större ekonomisk berättelse för jämlikhet.

Glasögonen är möjligen fortfarande med som satsning, men väljare och allmänhet ska förstå hur det hänger ihop med skatter och finanspolitik och hur det gynnar samhället i sin helhet. Först plockade V in ekonomen Sandro Scocco från den progressiva tankesmedjan Arena Idé, en gång själv också LO-ekonom, och nu har man alltså rekryterat Åsa-Pia Järliden Bergström från självaste LO-borgen. 

Ministrarna sitter ju i partistyrelsen

Man känner vare sig Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna särskilt bra om man tror att sådana här hopp är vardag. Relationen mellan vänstermitten och vänstervänstern har alltid varit frostiga. När Jonas Sjöstedt bjöds in till LO:s styrelse som första vänsterpartiledare någonsin 2019 var det en enorm politisk händelse. Ledaren för partiet som 1917 bildades som en utbrytning ur S var plötsligt välkommen till den fackliga centralorganisation som S bildade 1889.

Åsa-Pia Järliden Bergström tycker själv att steget hon nu tar är litet, men när hon intervjuas av Dagens ETC om jobbytet säger hennes svar desto mer: 

“Egentligen är det ju så att S står för i stort sett samma ekonomiska politik som LO-ekonomerna. När januariavtalet skrevs så var det för att fortsätta regera och förhindra en borgerlig regering och SD-inflytande i politiken. […] Men man menade ändå att man som parti skulle kunna förespråka en helt annan väg. Jag tycker att S inte haft helt lätt att göra det.”

Januariavtalet var knäckfrågan. Järliden Bergström räknar upp flera frågor som gått emot hennes övertygelser som LO-ekonom. Värnskatten, LAS, en ny hyresreglering. Hennes analys av hur S försökt hantera samarbetet med Centerpartiet är i sak korrekt. Socialdemokraterna har genom hela mandatperioden trott och hävdat att man ska kunna vara socialdemokrater som parti, och bygga stora delar av sin politik på LO-ekonomernas slutsatser, men samtidigt arbeta emot samma politik som regering. På något magiskt sätt skulle det ändå bli tydligt för väljarna vad S egentligen vill. 

En tystare socialdemokrati

Så har det inte blivit.

Den formella skillnaden mellan regeringen och Socialdemokraternas partiledning är hopplös att övertyga någon om. Skillnaden är dessutom bara formell. Ministrar sitter också i partistyrelsen. Det gick också snabbt för socialdemokratiska tjänstemän och lojalister att försvara regeringspolitiken även när den formulerats av Annie Lööf.

På sociala medier är det som att vara bjuden på cirkus. Det krävs rejäla akrobatkonster när en socialdemokrat försöker förklara hur marknadshyror ändå faktiskt är bra och dessutom någonstans socialdemokratisk politik, egentligen.

“Det är bara i nyproduktion!”, “Det kallas inte marknadshyra det heter fri hyressättning!”. 

Januariavtalet har gått i graven, åtminstone som pappersprodukt. Fram till valet ska Socialdemokraterna styra i enpartiregering. Frågan som kvarstår för hela arbetarrörelsen är vem som egentligen ska föra S-politik om S inte gör det själva?

Vad som är möjligt politiskt styrs självklart av mandatfördelningen i riksdagen och vilka möjligheter man alls har att samla en majoritet kring förslag eller budget. Men resultatet av de senaste fyra åren är en tystare socialdemokrati. 

Åsa-Pia Järliden Bergström verkar längta efter något mer högljutt.