ESSÄ. Efter rapparen Einárs tragiska död har en debatt rasat på kultursidorna om det är så att kulturskribenter kan för lite om rap. Borde vi ha skrivit mer om gangstarap?

En som däremot med självsäkerhet och kraft uttalade sig var inrikes­minister Mikael Damberg.

”Det som är farligt tycker jag, det är att det finns en subkultur bland unga människor där man glorifierar den här gangsterkulturen. Man tror att livet med narkotika innebär mycket pengar, fina klockor och dyra resor medan verkligheten i de här gängens miljö är väldigt mycket ångest och lidande.”

Och han om någon borde veta. 1999 hade nämligen Aftonbladet rubriken ”En rappare tar över SSU”. 

Då kunde vi läsa att: ”Och så är jag en stor beundrare av ny svensk rapmusik. Det är dagens proggrörelse som innehåller en samhällskritik som vi måste ta vara på.”

Stefan Löfven faller ur mönstret, men till och med trallpunkarministern Ygeman har rappat under sittande regim

Johannes Klenell

Nu har förmodligen få hört Damberg rappa. Under en roast i P3:s Tankesmedjan tretton år senare vägrade han lägga några rader. 

Detta väcker frågor. Nog för att dagens kulturskribenter inte kan något om gangsterrap. Men vad vet de egentligen om en annan stark musikalisk kraft som varit med och förändrat landet i grunden? Alltså sosserappen.

Valåret 2002 skrev Aftonbladets musikkritiker Håkan Steen att: ”Jag häpnar ändå över hur han kunnat få för sig att låta spela in en hiphoplåt om sig själv för att visa att han är på kidsens sida. För hiphop är ju musik vars hela idé bygger på att den kommer underifrån, att den spottar något i ansiktet på auktoriteterna.” 

Lyssna: Här rappar Stefan Löfven

Kommentariatet

Kultur

Det hela handlade om Jan Emanuel Johanssons valkampanjrap Liria, som bland annat rimmade ”Vi måste hitta vägen till våran frihet” med ”Jan Emanuel – han som ser, han som vet”. 

Det får en så klart att vilja gå till läggen. Hur ser relationen mellan rap och socialdemokrati ut? Varför blev Kommunals ordförande Tobias Baudin så glad när jag påpekade att det faktum att han alltid bär vita sneakers var just hiphop?

Allt börjar såklart med landets hiphopvänligaste statsminister: Olof Palme. Latin Kings samplade på skivan Mitt kvarter Olof Palmes berömda tal om fördomar från 1965. Med viss kronologisk förskjutning gör det honom till den förste sosserapparen. Ingvar Carlsson blev även han en rap-pionjär 1991 när imitatören Jörgen Mörnbäck gjorde låten Rapping Ingvar. Foten proklamerade här att han var ”den manligaste mannen som finns ibland män”.

Såhär långt skulle mitt case för sosserappen kunna beskrivas som svagt. En imitatör och en sampling. Men det är bara början. 

Latin Kings samplade Olof Palme.

Låten Ett brev från 2003 av Timbuktu var enligt egen utsaga en ”rappande brevbomb” riktad direkt till statsminister Göran Persson. Och ledaren svarade, i rim. Om kärleken till euro. Inte minst fick vi veta att:

”Du skriver att Sverige är tolerant / Och att jag skall sluta tracka de som röker holk ibland / Sverige är tolerant / Ja, det är sant / Och det har jag sagt till George ibland / Som representant av folket, man / Men jag tänker aldrig sluta tracka dem som röker holk.”

Det är oklart om detta kan beskrivas som anti­gangstarap. Raderna ”Du rappar om den ’ondskefulle presidenten av USA’ / Herr Timbuktu, här måste du dig besinna / I grunden är ingen ond, varken man eller kvinna!” antyder, sett till Irakkriget, att vi möjligen kan tala om krigsförbrytarrap. Next level.

Kanske är det också här socialdemokrati och rap blir för evigt sammantvinnade. ”Kicka Göran Persson och sätt Mona på posten” rappade Feven vid millennieskiftet och överräckte en Toblerone till Perssons efterträdare. Och socialdemokraterna lydde.

Hiphopens fyra element är MC:ing, DJ:ing, scratching och graffiti. Men kanske finns det en femte, hemlig, ingrediens. Socialdemokrati.

2014 berättade Timbuktu för DN att han övervägde en politisk karriär. På frågan om han kunde tänka sig att bli kulturminister svarade han:

– Ja. Det finns tankar där, vi får se vilka vägar som öppnar sig och vilka jag är villig att gå. Men det kan mycket möjligt vara så att där jag är i dag, där jag utifrån kan agera med min megafon, är mest effektivt.

Nog för att dagens kulturskribenter inte kan något om gangsterrap. Men vad vet de egentligen om en annan stark musikalisk kraft som varit med och förändrat landet i grunden? Alltså sosserappen

Johannes Klenell

Med ett självförtroende större än Thomas Bodströms förstod förmodligen hiphop-stjärnan att med en schysst rap slår man sossarna med häpnad.

”Everyday I’m hustlin’ – kalla mig Juholt” rappade artisten Organismen samma år som Timbuktu förkunnade sina slappa planer att bli minister.

10-talet är en mörk era för Sosserappen. Reinfeldts nymoderater utmanade inte bara om rollen som arbetarparti. 2010 släpps valkampanjlåten Flyter. Rap levererad av hip hop:ens grand old man frun JustD, Wille Craaford.

Han hade länge känt sig ensam i rollen som kulturmoderat. Nu fick han med sig den yngre rapparen Mange Schmidt och entrprenörsindiedrottningen Sofia Talvik.

2014, siktade Gävles Allianspartier mot stjärnorna och rappade till tonerna av Lady Gagas Alejandro. Som här blev Alliansen. Vi fick här bland annat veta att ”Centern har gått från bonde till gay / från Torbjörn Fälldin till Federley.

Den kulturella approprieringens cirkel var sluten när Kristdemokraternas Ebba Busch 2017 rappade just Timbuktus Det löser sig i TV-programmet Så ska det låta.

Kanske är det därför Stefan Löfven faller ur mönstret med sin obefintliga rapkarriär. Men till och med trallpunkminister Anders Ygeman har fört facklan till vårdkasen och rappat under sittande regim.

Det finns fortsatta orosmoln. 2020 skriver Jonna Sima på Aftonbladets oberoende socialdemokratiska ledarsida den svarta rubriken att Löfvens efterträdare ”Magdalena Andersson lyssnar för lite på rap”. 

”Även om Magdalena Andersson och hennes politikerkollegor inte vill lyssna på rappen borde de försöka höra vad den säger. Vissa sidor av Sverige är fucked up. Förstår vi?”

Ni ser förhoppningsvis mönstret. Socialdemokrater är helt enkelt besatta av rap. Sosserappen är ett faktum.

Så, vare sig hon vill det eller ej: Magdalena Anders­son kommer att behöva rappa.