KOMMENTAR. Vi är vana vid att Sveriges största kändis Greta Thunberg får kritik från små ledare i stora länder. Från män som Donald Trump och Vladimir Putin.

Det har fått oss att älska henne ännu mer.

Kanske var det därför det blev sådana rubriker när Norges nya socialdemokratiska klimatminister Espen Barth Eide, mitt under brinnande COP-möte, höjde ett förmanande finger mot artonåringen och sa att hon var ute på ”farlig kurs”.

Vi kommer snart till den där farliga kursen. Men låt oss säga så mycket som att det inte var Gretas Atlantsegling till senaste klimattoppmötet som Barth Eide syftade på.

Många som i början av 2000-talet engagerade sig för global rättvisa, fann sig efter en tid nöjda när skolan började köpa in rättvisemärkta bananer.

Gustav Fridolin

För två sekel sedan uttalade Arthur Schopenhauer att varje ny sanning först blir förlöjligad, och därefter våldsamt motarbetad. I lite mer modern tid namngav Berit Ås härskarteknikerna, där de två första och dominerande är osynliggörandet och just förlöjligandet.

Oavsett vilket av filtren man ser världen genom har Greta Thunberg som person i rekordfart tagit sig helskinnad genom dessa stadier. När skolstrejken i augusti 2018 inleddes med ryggen mot riksdagshuset hann hon en kort stund sitta där tyst, ensam och nästan osynlig.

Men när hennes generationskamrater började strömma till kom uppmärksamheten. Många ville sola sig i ungdomens glans, andra kände behov av att förlöjliga henne.

Kritiken nu andas något annat. Makthavare börjar bli rädda för Greta Thunberg.

Redan till COP i Madrid 2019 hade Thunberg ett större budskap än det initiala: ’lyssna på forskarna’

Gustav Fridolin

Var och en som ger sig i kast med att förändra världen upptäcker snart att arbetet också förändrar en själv. Den som är förbannad på nedskärningar i kommunen och ger sig in i lokalpolitiken, den sitter snart i en nämnd och upptäcker svårigheterna i att sortera mellan budgetposterna. 

Många som i början av 2000-talet engagerade sig för global rättvisa, fann sig efter en tid nöjda när skolan började köpa in rättvisemärkta bananer.

Men uppgiften Greta tog på sig när hon satte sig ned i protest mot alla vuxna som uppenbart också struntade i hennes framtid, har inte krympt. Tvärtom.

Redan till COP i Madrid 2019 hade Thunberg ett större budskap än det initiala: ”lyssna på forskarna”. Ska man förändra världen räcker det inte med att förstå naturvetenskapen. Man måste också förstå människors samhällen och ekonomi. Man måste förstå makt.

Så hon tog i och riktade sig mot de rika länderna, de som trodde att de skulle kunna komma undan med sina högst ställda mål och nya teknik. De som helst vill peka finger och säga att problemen finns i Kina och Indien.

Det är de som kan ändra sig, sa hon, det är de som måste ändra sig. Hon satte sitt hopp till att människor pressade politiker till handling. Det talet gav henne epitetet ”vänsterpopulist” i SVT:s analys.

Nu har två år gått. Pandemin sänkte utsläppen tillfälligt, men nu är de redan uppe i samma nivåer som innan. På världshaven råder brist på containrar och fartyg när fabrikerna i Asien går för högvarv igen. Utsläppen från dem bokförs där men kommer från maskiner som tillverkar prylar som snart ska till oss i de rikaste länderna. 

Någonting säger det när böcker inte längre kan tryckas i tid eftersom pappersindustrin tjänar mer på att tillverka kartonger till paketen som skeppas från Kina till din närmsta tobakshandlare.

Men Espen Barth Eide sa att det var Greta som är farlig

Gustav Fridolin

Och Thunbergs budskap i Glasgow är ännu tydligare.

26 konferenser. Inga utsläppsminskningar. ”Det här har blivit en festival för greenwashing”, sa hon. Ledarna vid bordet ”profiterar på förstörelsen”.

Inne i salen hade Boris Johnson just citerat henne, inskärpt att det måste vara slut på ”bla bla bla” och sedan tagit planet till London – en sträcka som motsvarar den mellan Stockholm och Malmö – för att hinna i tid till en herrmiddag med mäktiga män som använder spaltmeter till att förringa klimathotets allvar.

Men Espen Barth Eide sa att det var Greta som är farlig.

Det är fel, menade han som en gång själv utsågs till en framtidens ledare av World Economic Forum, att skylla på ”politikerna”. Politiker är olika, och politik gör skillnad, och därför är Gretas kritik orättvis. Och farlig. För vad skulle hända om unga slutade lita på politiken?

Det kanske de redan har gjort, tänker jag. Och det är inte Greta Thunbergs fel.

När Barth Eide kommer hem från utfästelserna i Glasgow kommer han fortsätta regera på ett budgetberg byggt av utvinning och försäljning av olja. Visst är det skillnad på höger och vänster i oljefrågan i Norge. De ena vill bränna, och de andra bränna med förnuft.

Avgasrören ryker likafullt.

Ingen av regeringarna på Cop26, utanför önationerna som bokstavligen kämpar för sin fortsatta existens, kan visa på en färdplan som når hela vägen till löftena från Paris.

På de senaste toppmötena har Greta Thunberg haft en punkt i programmet, ett tal i stora salen. Den här gången stod hon utanför. Om hon alls fått en inbjudan att tala för ledarna i Glasgow var, enligt henne själv, ”väldigt oklart”.

Men nu talade hon inför de hon hoppas kan hjälpa henne göra förändring. Människorna som kan driva på sina politiker. Som kan höja det politiska priset för att inget göra, till den punkt där det är högre än att mot bättre vetande lova att allt kan fortsätta som vanligt.

Hennes resa är inte så olik någon som ger sig in i kommunpolitiken, trots allt. Hon har lärt sig hur demokratin fungerar. Hon har fortsatt tro på den, men hon har vägrat sänka sina anspråk.

Shopenhauer sa att det fanns ett tredje stadie för sanningar också. Till slut blir de accepterade som fullkomligt självklara.

Det är bara att hoppas att steget dit också går i rekordfart.