Journalisten och fackföreningsmannen Albin Lind skriver i sin bio-grafi Upptäcktsfärd (1961) om sin första dag som ledarskribent i tidskriften Fackföreningsrörelsen, föregångare till den tidning du läser just nu. 

Det är 1930-tal, Lind är glad och äntligen ska han få syssla med det han känner störst lust inför, att skriva.

Men så plötsligt drabbas han av stundens allvar.

”Runt om i landet pressar arbetsfolk trötta muskler och trötta hjärnor för att klara dagens bröd och glädje – men också för att ge dig din lön så att du kan sitta här och hävda deras intressen”.

En oskicklig formulering, en ogenomtänkt ståndpunkt från den unge ledarskribenten kan vara förödande för de människor han har som arbetsgivare – den organiserade arbetarklassen.

Albin Lind inser snart att han överdriver sin egen betydelse, men han inser också att det allvar han känner inför uppgiften handlar om att han inte vill göra skrivandet om arbetarklassens frågor till en vanesak.

Ta läsarna på allvar

I maj i år tillträdde jag som politisk redaktör för Arbetet – tidningen som på Albin Linds tid alltså hette Fackföreningsrörelsen. Jag kanske inte var exakt lika paralyserad inför uppgiften som Lind, men i hans formuleringar finns i alla fall något jag tänker ta med i mitt fortsatta värv.

Att ta skrivandet på allvar. Att ta läsarna på allvar.

100 år har alltså gått sedan den här tidningen grundades och själv har jag drygt tio års erfarenhet av ledarjournalistik. En hel del har hänt sedan jag inledde min bana.

Fredrik Reinfeldt har ersatts av Stefan Löfven och han avgår i november. I mediebranschens pågående strukturomvandling har mängder av svenska tidningar gått under och horder av journalister har fått lämna redaktionerna. 

Facebook och Google påverkar

Facebook, Youtube, Google och andra sociala plattformar utgör på ett helt annat sätt vår demokratis infrastruktur och det påverkar både politiken och journalistiken.

I Sverige har mediehusen under det senaste decenniet tappat minst en halv miljard i annonsintäkter. Årligen. Och det oavsett om det varit hög- eller lågkonjunktur.

De sociala plattformar som tagit stålarna har affärsmodeller som gör att starka känslor får genomslag och det leder till att clownerna, extremisterna och effektsökarna får all uppmärksamhet.

Ny offentlighet

Offentligheten ser plötsligt annorlunda ut. Det är därför borgerliga ledarskribenter och opinionsbildare som för tio år sedan önskade uppträda svalt opartiska nu gastar om att samhället rämnar under trycket av genusvetenskap och invandring.

Det är därför politiker kan göra karriär på att vara gränslösa, ta saker till sin ytterlighet och överdriva. Det bästa sättet att få uppmärksamhet i dag är att göra sitt innehåll – eller sig själv – extremare. Konflikter är uppmärksamhet och uppmärksamhet är inflytande.

Men inte alla konflikter, förstås. Den konflikt som traditionellt avgjort samhällsutvecklingen – den mellan arbete och kapital – har hamnat i skymundan och påminner man om den snörper liberalerna på munnen.

I stället för att diskutera skattekvoten eller storleken på staten intar opinionsbildare alltmer aparta ståndpunkter kring migration och värderingar.

Klyftorna ökar

Klyftorna ökar, skolorna klarar inte sitt kompensatoriska uppdrag, de otrygga jobben blir fler, socialförsäkrings- och pensionssystemet värnar inte folk från fattigdom…

Kring detta spinner borgerlighetens opinionsbildare och partier en väv av samförstånd och vill få oss att tro att den stora konflikten handlar om huruvida det heter helg- eller julskinka.

Men det finns inget samförstånd om den nuvarande utvecklingen. Jag och min ledarredaktion kommer aldrig att acceptera det. Klasskonflikterna finns och vi kommer att inleda Arbetets andra århundrade med att påminna om och tydliggöra konflikterna.

Då kommer den klassiska ledartexten vara fortsatt viktig. Men den räcker inte till. Den som vill nå ut måste tänka nytt och utmana både sig själv och sin publik. Det kommer Arbetets ledarsida göra, det lovar jag.

Skrivandet får inte bli vanesak

Jag är övertygad om att en ledarsida som vill fortsatta vara relevant måste våga ställa sig frågan vilket uppdrag man egentligen har och hur man når både trogna läsare och nya läsare.

Det var det Albin Lind fick stora skälvan av. Det är den frågan vi på ledarredaktionen kommer att behöva brottas med under den närmaste tiden. 

En sak vet jag. Skrivandet – eller vilken form än Arbetets ledarjournalistik tar sig – om arbetarklassens frågor blir aldrig en vanesak. 

Uppdraget är för viktigt för att vi inte ska våga eller orka förnya oss. 

Arbetet 100 år