Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Kommunistpartiet tassar åtminstone inte på tå runt marknaden. Med ett pennstreck utraderade Kina nyligen landets jättelika – den årliga omsättningen har legat över 1 000 miljarder kronor – och lukrativa läxhjälpsindustri. 

Privata förmögenheter raderades i ett slag. Astronomiska börsvärden gick upp i rök. Men Kommunistpartiet motiverade sitt drag med ett oväntat behjärtansvärt argument – barnens bästa. 

Tre fjärdedelar att Kinas barn deltog, fram till reformen, i privat undervisning efter skoltid. Sorteringssamhället har börjat i spädbarnsåldern. Från förskola och framåt pågår en skoningslös drillning inför gaokao, den livsavgörande inträdesexamen som avgör universitetsplacering och framtida plats i den sociala och ekonomiska hierarkin. 

Nu framhöll Kommunistpartiet plötsligt behovet av lek och meningsfull fritid. 

Det fanns förstås andra bevekelsegrunder än barnperspektivet. Den tidigare enbarnspolitiken har i kombination med ökad medellivslängd lett till en demografisk utmaning av sällan skådat slag. 2050 förväntas 40 procent av kineserna vara över pensionsåldern – en människomassa som får Pär Nuders köttberg att likna en anspråkslös bergsknalle. 

Men trots att det nu är fritt fram att skaffa fler ungar tar befolkningsökningen inte fart. De flesta har helt enkelt inte råd. 

Peking har lanserat flera förslag som tar sikte på något så flummigt och tillväxtfientligt som livskvalitet.

Att förbjuda vinstdrivande läxhjälp är ett riktat sätt att minska den barnrelaterade kostnadsbördan. Men reformen är bara en i ett bredare batteri. Peking har lanserat flera förslag som tar sikte på något så flummigt och tillväxtfientligt som livskvalitet. 

Kommunistpartiet har attackerat techsektorns tidigare så hyllade 996-kultur – där anställda jobbar från nio på morgonen till nio på kvällen, sex dagar i veckan. 

Kinas 200 miljoner ”flexibelt anställda” har lovats mer humana villkor. 

Och för att finansiera allt detta har president Xi Jinping hamrat in budskapet att landets superrika måste bidra mer.

– Det är intressant att partiet har en tanke om work-life balance, att man har uppfattat den sociala pressen många upplever, sade Kinakännaren Frédéric Cho när jag nyligen intervjuade honom om skolreformen.

Har fritidslinjen fått fäste i Kommunistpartiets innersta krets? 

Nja. Staten lovar att hjälpa gigjobbare, men gigjobbare som själva höjer rösten fängslas på nonsensanklagelser. Och hittills har folkkongressen inte författat några resolutioner om bättre rekreationsmöjligheter i Xinjiangs arbetsläger.

Snarare är det nya slagordet om ”gemensam välfärd” ett utslag av politisk riskmedvetenhet. Partiet identifierade ett spirande missnöje och såg 1,4 miljarder skäl att vidta åtgärder.

Men ibland är konsekvenserna av politiska beslut mer intressanta än vad som föranleder dem. Kommunistpartiet tillmötesgår nu sociala krav. Vad kommer befolkningen i världens folkrikaste land kräva härnäst?