Man kan hoppas att Morgan Johansson fått spendera åtminstone delar av semestern i ett vindskydd, för ingen annan svensk minister är i lika mycket blåsväder som migrationsministern.

Just nu kretsar allt kring de afghanska tolkarna som fruktar för sina liv i talibanomringade städer (få dem till Sverige, lös det bara), men vill man verkligen få den svenska högern att tappa koncepterna helt så ska man twittra om klass, vilket Johansson gjorde här om veckan:

“Jag tror att det finns en klassaspekt här. Överklassen har aldrig tålt att bli ifrågasatt, särskilt inte av arbetarrörelsen. Och när de får mothugg och inte klarar sakdebatten – då svarar de med personangrepp. Så har de gjort många gånger förr, och så gör SvD nu”.

Fallit i en högerfälla

Tweeten skrevs som svar till en text av högerdebattören Paulina Neuding i Svenska Dagbladet, och snabbt nådde stormen orkanstyrka. “Hur VÅGAR Morgan Johansson prata om klass när han själv tjänar ministerlön!?” var konsensus från Liberalernas integrationstalesperson Robert Hannah till Moderaternas antimigrationstalesperson Hanif Bali.

Nu har Morgan Johansson knappast förnekat sin lön eller sin privilegierade position som minister. Istället har han fallit i en klassisk högerfälla som gillras för alla som pratar om klass eller ojämlikhetens konsekvenser: du har inte rätt att prata om klass om du själv inte är arbetarklass. Klassperspektivet för högern får nämligen bara existera som personlig berättelse, aldrig som politik.

I Asta Olivia Nordenhofs hyllade roman Pengar på fickan finns en passage som ringar in den ekonomiska maktens huvudstrategi mot vanliga människor:
“Det finns en tystnad, en rädsla för att vara dum, som sätter in där ekonomin börjar. […] Jag vet att det är ett av affärsmännens verktyg. Det är hans triumf att han verkar på ett språk som manar till tystnad. Hans triumf att jag tror att jag är dum.”

”Fakta bryr sig inte om din känslor”

Ojämlikheten och mekanismerna som driver på den – och individerna som tjänar pengar på det hela – göms bakom obegripliga ord och en fasad av objektivitet. Högern framställer sig som teknokrater – “facts don’t care about your feelings” – och gömmer hur samhället dräneras på sina resurser genom juridik, byråkrati och snillrika skatteupplägg. Jaså är du orolig för att din lön inte ska räcka till? Att dina barns skola ska flytta och vårdcentralen ligger flera mil bort? Förstår du inte att rådande ordning egentligen är bäst för alla? Det är ekonomi, inte ideologi, dumbom.

När så en person, säg en socialdemokratisk minister, tillskansat sig resurser, skolning och en position för att ifrågasätta den ekonomiska eliten på deras egen planhalva måste han tystas på andra sätt. Istället för dum är han en hycklare. Han har inte rätt att tala för arbetarklassen, han tillhör den ju inte.

Att människors hälsa och ett samhälles stabilitet tydligt är kopplat till ett samhälles nivå av jämlikhet spelar ingen roll. Att marknadiseringen av välfärdsfunktioner som skolan tydligt har negativa konsekvenser för både kommuninvånare och -ekonomi spelar inte heller någon roll. Eller att hög jämlikhet, och därmed omfördelning av samhällets resurser genom skatt, har direkt dämpande effekt på ekonomiska kriser och konjunkturcykler.

Eller att både nationalekonomin och världssamfundet svängt till förmån för högre beskattning av storbolag för att mer resurser ska kunna gå till att säkra vanliga människor trygghet och möta klimatkrisen. G7-länderna kom senast i juni överens om att en global bolagsskatt måste införas. För dem som fortfarande står på finanseliternas sida måste allt detta reduceras till känslor, annars är fasaden, och pengarna, hotat.

Motstå frestelsen, Morgan

Så måste talet om klass förvandlas till en fråga om identitet. Inte ens högern kan förneka klassamhällets existens, men att arbetarrörelsens politiska projekt bygger på fakta och samhällsanalys framför personliga berättelser erkänner man aldrig.

Dessvärre är det ofta en strategi som faktiskt fungerar. Arbetarrörelsen och vänsterdebattörer har en stark tendens att falla i fällan. Den personliga berättelsen är nämligen stark – och den behövs också. Politik handlar nämligen alltid i slutändan om verkliga människor – men att försöka svara på högerns påhopp genom att dra fram sin stamtavla över arbetarättlingar gör sällan någon skillnad. Och skulle du nu prata om klass i egenskap av arbetare är du enligt högern bara lite dum som inte förstår samhällsekonomin. Och är du inte det måste det handla om avundsjuka.

I varje socialdemokrat bor en dröm att låta som Göran Persson mot Carl Bildt i en partiledardebatt från 1998 (passande nog samma år som Morgan Johansson klev in i riksdagen och tydligen förlorade sin rätt att prata om klass): “Berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag hatar det.” Men ibland måste man motstå frestelsen.

Det handlar nämligen inte om din eller min klassresa. Det handlar om att bygga ett bättre samhälle.