Enligt Sverigedemokraterna och övrig höger är det ”vänstern” som har polariserat debatten eftersom vänstern tjatar om rasism och feminism i stället för om migration.

Det skulle kunna sägas mycket om detta om det inte vore så att hela debatten är ett blindspår: Vi pratar om polarisering i stället för om samhällsproblemen.

Visst är det sant att samhället dragits isär. I USAs fall har samhället aldrig varit helt, i Sverige är det en utveckling som har eskalerat. 

De arbetare som röstat på Trump eller som i Sverige röstar på SD har alltså rätt att vara förbannade.

De har rätt i att samhället inte längre byggs efter deras trygghet och framtid. De har rätt i att något inte står rätt till. Detta “något” är dock inte så enkelt och synligt som invandringen eller vänsterns försvar av asylrätten.

I stället handlar det om 2000-talets omfördelning av våra gemensamma tillgångar från arbetare till dem som redan äger mest. 

I essäboken Coronateserna som släpptes i höstas försöker journalisten och författaren Rasmus Landström teckna upp mekanismerna bakom dagens ojämlika och isärdragna samhälle och hur ett bättre samhälle kan byggas efter coronakrisen. 

Landström intervjuar bland annat Andrew Sayer, professor emeritus i social teori vid universitetet i Lancaster. Sayer beskriver dagens ekonomi som “parasitär”.

I stället för att mer värde skapas av investeringar och hårt arbete så tar vissa grupper ut alltmer värde ur det som redan finns. Han exemplifierar med fastighetsägande och skenande huspriser i London.

Nya rikedomar (som kommer hela samhället till del) skapas av bostadsbyggande. Men något nämnvärt bostadsbyggande sker inte. I stället höjs hyrorna.

Ekonomin växer inte, i stället handlar det om “rena uttag ur den befintliga ekonomin”. Alltså krass omfördelning. Från hyresgäster till fastighetsägare. 

Den här typen av uttag ur samhällsekonomin har slagit på bred front. I Sverige har det bland annat bidragit till ett rekord i antalet miljardärer.

För svensk del handlar det också om hur välfärden i stort blivit ett föremål för liknande uttag. Svenska skatter är höga i internationell jämförelse, men för skattepengarna får befolkningen allt mindre.

Alltmer sipprar i stället ut till privata välfärdsbolag och genom marknadisering inom den offentliga verksamheten också till konsulter och administration som ska hjälpa till att “styra verksamheten”. 

Allt detta märks i vår vardag. Det märks i hur företagsledare tjänar tiotals gånger mer i månaden än arbetaren. Det märks i hur undersköterskor får färre kollegor men fler chefer.

I hur sjukhus får fler konsulter än sjukhussängar. Det märks när kommunens skolor lägger ned eller slås ihop medan konsulternas barn lockas till den nyetablerade friskolan.

Otryggheten sipprar in. Klart man blir förbannad. Svenskt Näringslivs förre ordförande Leif Östling blev känd för att klaga sig röd över skatterna och ställa frågan “Vad fan får jag för pengarna!?”.

I Östlings fall är svaret allt en undersköterska inte ens skulle kunna drömma om, men om undersköterskan eller lastbilschauffören ställer samma fråga borde ingen bli förvånad.

Det är deras skolor och vårdcentraler som läggs ned. Östling kan köpa till sig annat.

Därför är det också viktigt att se att det inte bara är arbetare som går i Trumps eller Sverigedemokraternas tåg. Det är en envis och ond nidbild att demokratihoten eller rasismen skulle bero på en “outbildad massa arbetare”.

I Sverige har moderater och kristdemokrater inga som helst problem med att stödja Sverigedemokraterna. I ledet går både företagare och så kallade “intellektuella”.

Republikanerna i Trumps led är stormrika, liksom Trump själv. Kapitolium stormades av lokalpolitiker, företagare och miljonärer. Alla dessa grupper har en sak gemensamt som skiljer ut dem från andra: De stödjer Trump.

I Sverige närmar sig motsvarande grupper Sverigedemokraterna för att bevara nuvarande system. 

De ser inga problem med att samhällets resurser i allt snabbare tempo fördelas från arbetare och fattiga till riskkapitalister och rika.

Men de blåser mer än gärna under en rättmätig ilska mot samhället, så länge den riktas bort från dem själva och kan garantera deras makt. 

Vi pratar om polarisering i stället för om samhällsproblemen.

Och samhällsproblemen blir inte lösta av en politik som är besatt av invandring eller Trumps USA, lika lite som man skapar ett mindre rasistiskt samhälle genom att vara lite mer överseende med rasistiska politiker.

Allt detta är ett proxykrig. Det är jämlikheten och omfördelningen allt handlar om.