Arbetslösheten har i dag stigit till oroande höjder med närmare 200 000 i långtidsarbetslöshet, det vill säga att de har varit arbetslösa i över sex månader.

Och visst ropar alla partier på satsningar för att få folk i arbete. Men det går en djupt ristad skiljelinje mellan traditionell socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik och den politik som vi i och med högerns och Centern inflytande tvingats åse den senaste mandatperioden.

Det började med att arbetsmarknadspolitiken havererade i närmast total nedstängning när mittenpartierna efter valet släppte fram M-KD-budgeten för 2019. Det fortsatte över Centerns avveckling av arbetsförmedlingen i hänförd eufori över nyliberalismens funktionsodugliga kvasimarknader.

Och kampen står i dag och stampar vid den politiskt kanske tydligaste skiljelinjen: Ska vi ha riktade stöd till de arbetslösa eller generella stöd till arbetsgivarna, som högern vill?

Ungdomar skulle fått jobb ändå

Det meningslösa i generella stöd till arbetsgivaren blottas tydligt i försöken med sänkt arbetsgivaravgift för de företag, främst snabbmatskedjor, som anställer unga.

Utvärderingar av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, visar att dessa stöd resulterat i stora dödviktskostnader, det vill säga att kostnaderna för skattebetalarna blev mycket höga men att stöden knappt skapade några nya jobb alls. Den främsta orsaken är att de flesta av de ungdomar som fick jobb genom skattefinansierade stöd till arbetsgivarna skulle fått jobb ändå, utan gåvor till arbetsgivarna.

Tanken är därmed inte långt borta att det borgerliga syftet den här typen av stöd är just detta; att föra över skattepengar till arbetsgivarna, inte att skapa jobb till unga. De fick ju jobb ändå.

Sent omsider, i budgeten för 2021, såg vi traditionell S-politik i stora satsningar på utbildning för att få ned arbetslösheten.

Det är vällovligt, även om det i dagens läge behövs betydligt mer.

Det behövs en utbildningsvåg

Det finns nog ingen ekonom som inte anser att Sverige i första hand bör satsa på utbildning för att få folk i jobb. I många yrken råder en stor brist på arbetskraft, en brist som inte kommer att bli mindre.

Ett uppenbart hot mot denna nödvändiga utbildningsvåg är dock de privata skolkoncernernas inmarsch i skattefinansierad undervisning och den allt skarpare kvalitetsskillnaden mellan skolor i välsituerade respektive utsatta områden.

Där ser vi det verkliga hotet mot framtida arbetstillfällen för unga, och det är svårt att förstå Moderaternas inställning att utsatta områden hellre ska förses med beväpnad militär än med fungerande skolor.

Men parallellt med att få utbildad personal vill naturligtvis varje arbetsgivare att en anställd – krasst uttryckt – ska skapa mer värde till företaget än vad företaget betalar i lön. Annars går ju företaget i konkurs.

Även här finns en klar skiljelinje mellan traditionell S-politik och spridda varianter av borgerlighet.

Sänkta ingångslöner – högerns favorit

Borgerliga politiker propagerar ofta och ivrigt för sänkta ingångslöner är det rätta för att sänka arbetslösheten. Det ska då bli tillräckligt billigt för arbetsgivarna att anställa även dem som har svårt att få jobb. Med låga ingångslöner blir då lättare att få personal som – återigen krasst uttryckt – producerar mer värde än de kostar.

För högerpolitiker har sänkta ingångslöner också den fördelen att löneutvecklingen pressas ned för hela yrkesgruppen, LO-yrken halkar efter än mer.

Följden av sänkta ingångslöner är alltså att lönespridningen ökar och att skillnaden mellan lågavlönades och högavlönades inkomster blir större.

Detta kontrasterar skarpt mot den typ av anställningssubventioner som Socialdemokraterna vill ha. Lönesubventioner till arbetsgivaren och andra skattefinansierade anställningsstöd ska i stället kopplas till den arbetslöse och följa den arbetslöse, anser de.

Det borde vara självklart. Det är ju den arbetslöse som är arbetslös, inte den som har jobb, vad lönen för en anställd än är.

Öka anställningsstöden

Det är därför logiskt att de tre fackliga huvudorganisationerna LO, TCO och Saco i våras i sitt 16-punkters program för att minska arbetslösheten, vid sidan av stora satsningar på utbildning, också vill se utökade möjligheter att få anställningsstöd och även att inkomstgränsen för anställningsstöden ska höjas.

Allt detta överensstämmer med traditionell socialdemokratisk politik och måste förklaras som sådan fram till valet.

Att skapa de bästa förutsättningarna för alla att få ett jobb är Socialdemokratins huvuduppgift. Här måste Socialdemokraterna bli tydligare varje gång Centern propsar på att göra arbetsmarknaden till en nyliberal lekstuga eller högerpartierna ropar efter stora skattefinansierade gåvor till företagsägarna.

Arbetslösheten måste ned. I arbetet ligger hela vår välfärd.