För tio år sedan mördade Anders Behring Breivik under loppet av 189 minuter 77 personer. De flesta mycket unga.

22 juli 2011 är en sorts politisk ärrbildning i mig, om ett sådant bildspråk kan tillåtas. Den där julifredagen fyllde mig med sorg. De tio år som följt har fyllt mig med vrede.

Hur kunde han? Hur kunde han mörda barn? Svaret är lika enkelt som det är skrämmande: För att han var politiskt övertygad om att det var rätt sak att göra.

Politisk övertygelse, ja. Om detta fick vi snabbt lära oss att man ska tala tyst.

Attackerna skulle på sin höjd beskrivas som ett angrepp på demokratin men terroristen var ju mycket mer målmedveten än så. Anders Behring Breivik kallade sig ”marxist hunter” och hans mest hänsynslösa våld riktade sig mot unga socialdemokrater. De var, i hans ögon, helt legitima mål.

En generation försvann

22 juli 2011 är den mest förödande attacken mot den skandinaviska arbetarrörelsen någonsin. Det socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF förlorade en stor del av sitt ledarskap. Arbeiderpartiet förlorade en stor del av sitt framtida ledarskap. En generation socialdemokrater försvann.

Ändå var Breivik inte nöjd. Hans önskade utfall av blodbadet 22 juli var att bomba Arbeiderpartiets partihögkvarter, driva alla på Utøya i döden – antingen genom kulor eller drunkning i det omgivande vattnet. Från ön önskade han direktsända en halshuggning av tidigare statsministern Gro Harlem Brundtland. Sossehatet, kvinnohatet, muslimhatet vägledde honom.

Ändå. Att tala om detta detta eller om Breiviks tio år som medlem i Fremskittspartiet eller hur hans manifest präglas av rasistiska tankegångar som finns representerade i snart sagt varenda europeiskt parlament har varit ofint eller rent av betraktats som ett hot mot yttrandefriheten.

Allra värst har det förstås varit i Norge. Alla försök – i huvudsak från unga människor som överlevde den där blodiga fredagen – att koppla Breiviks idéer till existerande hållningar i det norska politiska landskapet har bespottats och nedsablats.

”Vi lever i Breiviks skugga”

”Jag är fortfarande trött. Men jag tänker inte hålla igen länge. För jag är arg. Rasande, faktiskt. På ett samhälle som låtit högerextremismen och Breiviks tankegods få större möjligheter att skada. […] Det var våra uttalanden som betraktades som farliga. På ledarplats i landets största tidningar. Medan högerextremisten Peder Jensen (utförligt citerad i Breiviks manifest, reds.anm) fick bokstipendium för att försvara sig och bjöds in till Aftenpostens kolumner. Utan kritiska motfrågor.
Samhällstoppar med problemformuleringsprivilegiet har i tio år verkat helt upptagna med att publicera de mest extrema åsikterna, klappa sig på axeln och mumla om ’yttrandefrihet’. Och helst vill de inte få kritik för det.”

Så skriver Utøya-överlevaren Elin L’Estrange i en klarsynt ilsken uppgörelse med det norska debattklimatet. Hennes vrede går igen i bland annat Ali Esbatis skakande bok om vad som hände efter Utøya och Snorre Valens ”Utøyakortet”. Tio år efter massmordet har beståndsdelar ur terroristens världsbild tagit sig längre in i samhällsdebattens mittfåra än vi trodde var möjligt 2011.

Den brittiske filmregissören Paul Greengrass gjorde 2018 en film om terrorattentaten i Norge och berättade då i en intervju med New Statesman vad han kände när han läste förhören med Breivik:
– Mitt nackhår reste sig. Hans argumentation, att globaliseringen skapar en värld som tvingar på oss multikulturalism, att demokratin är en bluff och att eliterna förrått oss… Den världsbilden ansågs 2012 vara extrem, men är mainstream nu. Vi lever i Breiviks skugga.

Läxan efter Utøya

I en utmärkt artikel i Dagens Nyheter noterar Åsne Seierstad att det offentliga samtalets kapitulation inför extremhögern brutits i Norge. En diskussion om att Breiviks våld var politiskt motiverat och att de politiska motiven faktiskt inte uppstod i hans hjärna har till slut kommit till ytan.

Äntligen, får man väl säga.

Våld och terror – oavsett om gärningsmännen bekänner sig till högerextrema eller extremreligiösa uppfattningar – bekämpar man förstås genom bättre säkerhet. Men det krävs också en kompromisslös hållning gentemot idéer som föder fram våld.

Att blottställa, konfrontera och besegra hatiska idékomplex är en uppgift för politiker, opinionsbildare, lärare, föreningslivet och helt vanliga medborgare. Det var precis det de unga i Norges arbetarrörelse sysslade med innan 2011, det är precis det man fortsätter att göra. Det är precis därför extremhögern hatar arbetarrörelsen.

Tio år efter Utøya borde det inte vara det minsta kontroversiellt att säga det.