Jag minns hennes blick.

Min farmors syster sitter i vårt kök. Hon böjer sitt huvud och stryker sig över knäna. De i koncentrationslägren Ravensbrück och Dachau så förstörda, slagna och förvridna lederna.

Jag minns också de tårfyllda ögonen hos min fasters man Bart när han i vår soffa berättar om de judar som fördes bort, när han söker utlopp för den sorg som följde honom från de fyra år han satt i tyskt arbetsläger.

Jag minns berättelserna om dem som aldrig återkom till De Kooi, den stadsdel i den nederländska staden Leiden där hela min släkt bodde. 

De hade alla försökt göra motstånd mot den nazistiska ockupationsmakten. De överlevande bar ärren med sig under resten av sina liv. 

Länge grunnade jag över om jag skulle berätta om min släkts öde. Det var en släkt av många. Men läget i västvärlden och i Sverige i dag har obehagliga likheter med den tid som då var. 

Nationalkonservativa krafter växer sig starkare. Moderaterna och Kristdemokraterna vänder sig alltmer bort från grundläggande humanism och anpassar sin politik till högerradikala språkbruk och tänkesätt.

Boken om min släkt som jag nu slutligen har skrivit, Kanalerna i De Kooi, kanske gör en del läsare besvikna. För någon stor seger handlar den inte om.

Jo, segern i att inte acceptera förtrycket, segern i att göra motstånd, att värna humanismen.

Men det som följde blev aldrig någon fulländad lycka. Spåren från en förvanskad värld fanns kvar, alltför tydliga, insikten om förstörda liv och en förödd verklighet gick aldrig ur mina släktingar.

Det var som om de bar på en tung skuld, trots att det var de som varit de utsatta, det var dessa människor som hade gjort motstånd.

De överförde ett tyst vemod till nästa generation, till mig och mina kusiner. Vi kunde aldrig undgå stämningen.

Visst kunde många av dem hålla det förflutna ifrån sig när kärlek, jobb och familj åter trädde in som en naturlig del i vardagen. Men åren i koncentrationsläger och arbetsläger fanns för alltid kvar hos dem.

Trots tiden i koncentrationslägren och trots sina förstörda knän blev min farmors syster nationell politiker på relativt hög nivå.

Men i hennes hem var alla dörrar avhäktade, fönstren öppna varje dag vädret tillät. Friheten, flyktmöjligheten, måste ständigt vara nära.

Och som äldre, alltmer dement, slogs min fasters man Bart, fackföreningsledaren, åter med tyska soldater från det förgångna. 

Gång på gång hittades han skräckslagen irrande runt i grannskapet. Han sade att soldater var i hans hem för att hämta honom.

Det är oundvikligt att tänka på vad närmandet till de tankegångar som på 1940-talet skapade denna monstruösa verklighet kan betyda för Sveriges och Europas framtid.

Tankarna om en grundläggande nationell konformism finns i dag i hela Västeuropa och lyser starkt i Sverige.

Hos den konforma radikalhögern betraktas den ständiga brytningen mellan samhällsgrupper och idéer som hot som nationen måste renas från.

Konformismen är det centrala, synen på samhällskroppen som en enhet där varje del gör sitt jobb för att tjäna helheten. De grupper som för fram särskilda intressen i konflikt med andra, som fackföreningar eller andra politiska partier, betraktas inom konformismen som något orent, något som måste skäras bort från samhällskroppen.

Eller som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson förklarade det under sitt tal i Almedalen för några år sedan: Det behöver inte finnas höger eller vänster. Det som behöver finnas är ”folket”.

Då och då mörknade ögonen hos mina släktingar i min barndom i Nederländerna. Det var när de mindes vad denna konforma inställning hos den nationalkonservativa radikalismen en gång ledde till.

Och jag tänker på min barndoms stadsdel De Kooi och min faster Annie, kuriren i motståndsrörelsen, bringaren av underjordiska tidningar, och de varningar som decennier senare återkom hos henne.

En kort tid före sin död skrev hon i ett brev till mig:

”Het is weer haast zoals voor 1940.”

Det är nästan som före 1940.