Sörjande vid Utøya.

Foto: Terje Bendiksby

Sörjande på Utøya.

 

Tre veckor har gått sedan ett obeskrivbart hat mot arbetarrörelsen drabbade Norge och i synnerhet Norges unga socialdemokrater.
De ­besinningslösa morden på Utøya och bomben i centrala Oslo väcker frågor också om känslorna i den svenska politiken.

Är just socialdemokrater och arbetarrörelsen särskilt drabbade av det politiska hatet?

– Ja, säger Anna-Lena Lodenius, forskare, författare och journalist.

– Nej, menar Stig-Björn Ljunggren, forskare och S-märkt statsvetare, och pekar på att inget parti är så hatat som SD.

– Men hatet mot S är ganska typiskt för den högerextrema rörelsen och för de högerpopulistiska partierna, anser Anna-Lena Lodenius.

– Det finns till exempel inget annat parti som Sverigedemokraterna ägnar så mycket möda åt att hacka på som Socialdemokraterna. I valrörelsen sattes tjocka luntor ihop med genomgångar av S-politiken. Inget annat av riksdagspartierna fick den uppmärksamheten.

Det går att dela upp hatet mot socialdemokratin i flera olika delar. Två aspekter har just med arbetarrörelsens politik och väsen att göra:

1. Djupa historiska orsaker. Motsättningarna mellan högern och vänstern har varit kraftiga sedan arbetarrörelsens födelse. Åtminstone under halva 1900-talet gick vänstern segrande ur striderna och tog över makten i stora delar av Europa. Definitivt i Norden.

2. Som regeringsparti och symbol för makten betraktas Socialdemokraterna som Etablissemanget med stort E. Elitister, betonghäckar – och svikare.

Två andra aspekter är att hatet kan vara en naturlig del av politiken och ett uttryck för en ny ton i samhället i stort, och inte speciellt riktat mot just arbetarrörelsen:

1. Hatiska uttryck finns i debatten mellan alla möjliga politiska schatteringar. Extremvänstern hatar moderater, socialdemokrater har en särskilt stark avsky gentemot kristdemokrater och så vidare.

2. Nätet. Ett tryck med tangenten – och hatet och konspirationsteorierna är spridda över halva världen.

Historian är elementär. Socialism och kommunism stod mot fascism och nazism. Men även inom de mer sansade delarna av högern och vänstern lever stråk av historiskt hat kvar. Striden om rösträtten till exempel:

– Om en sosse och moderat sitter och diskuterar så kommer förr eller senare argumentet från sossen: ”Jamen, rösträtten då?” Det där glömmer socialdemokrater aldrig. Högern var emot den allmänna rösträtten och det ska de få äta upp, beskriver Stig-Björn Ljunggren.

Och omvänt:

– Högern kan aldrig förlåta socialdemokraterna för att de stal staten ifrån dem. Det var ju högern som ägde staten.

När det gäller högerextrema grupper är det inte så svårt att förstå att socialdemokratisk ideologi är måltavlan.

– De socialdemokratiska grundidéerna om solidaritet, medbestämmande och kollektivism strider mot alla bärande tankar inom fascismen, säger Anna-Lena Lodenius.

Men hur kommer det sig att de mer etablerade partierna på yttersta högerkanten, till exempel svenska Sverigedemokraterna och norska Fremskrittspartiet – och kanske i ännu högre grad deras väljare – koncentrerar sig på socialdemokratin?

Det är här vi kan börja snacka om det stora (S)veket.

Stig-Björn Ljunggren hävdar att i den mån socialdemokrater är mer hatade än andra beror det på att de fortfarande personifierar makten.

– Socialdemokraterna har varit det statsbärande partiet i decennier. Som sådant har de dragit på sig de förfördelades hat.

Till exempel har sossarna fått skulden när folk blivit av med jobben. (Vilket i sin tur hänger ihop med att sossarna också tagit åt sig äran när jobben ökat.)

Inom den populistiska högern finns det dessutom en uppfattning om att Socialdemokraterna övergivit sina gamla ideal.

– Det handlar mycket om hur Socialdemokraterna hanterat makten. I början levererade partiet många resultat, men med tiden blev det allt mindre av förändringar och reformer, säger Anna-Lena Lodenius och förklarar:

– Det kan ju bero på att vi lever i en tid där det är mycket svårare för politikerna att påverka. Men det finns i de här rörelserna en upplevelse av svek.

Men det handlar också mycket om bitterhet och nästan avundsjuka.

– Det finns ett konkurrensförhållande. Högerextrema och högerpopulistiska partier betraktar sig som de sanna företrädarena för folket, säger Anna-Lena Lodenius.

– De är ofta dubbla i sitt budskap. Å ena sidan samarbetar de historiskt och i ett internationellt perspektiv med högern, de för en högerpolitik. Men de vill i sin argumentation appellera till arbetarklassen.

Det är alltså ingen slump att SD:s riksdagsman Björn Söder sa i ett tal att Per-Albin skulle ha varit Sverigedemokrat om han hade levt i dag, eller att en annan företrädare, Ted Ekeroth, då och då citerar Tage Erlander (även om Anna- Lena Lodenius inte lyckats hitta citaten bland Erlanders tal och skrifter).

Det gungar i världen. Ekonomiska svängningar blir allt snabbare och regeringar tvår allt oftare sina händer. Av naturliga skäl ökar otryggheten, inte bara den ekonomiska. Utan osäkerheten präglar hela tillvaron. Debatten om könsroller, normaliseringen av homo-, bi- och transsexuella personer, de gamla religiösa värderingarna som överges – vissa grupper uppfattar läget som hotfullt.

Anna-Lena Lodenius ser högerpopulistiska partiers framväxt som kopplad till den omvälvningen.

– Jag tror inte att det är en slump att Sverigedemokraternas väljare till stora delar är män. Mansrollen kritiseras, arbetsmarknaden hotas av globalisering, rollen som den starka arbetande mannen är inte längre självklar. Där tror jag också att många män känner sig utsatta och att just arbetarrörelsen uppfattas som svikarna.

– Många högerpopulistiska väljare har aldrig förväntat sig något av till exempel Moderaterna. De har trott på arbetarrörelsen och blir då särskilt hatiska mot just socialdemokrater.

Stig-Björn Ljunggren är inne på samma linje:

– Det finns en ångest i att vi inte längre har ett sammanhållande samhälle med en gemensam berättelse. Man längtar tillbaka. Bara en sådan sak som att psalmen Den blomstertid diskuteras inför skolavslutningarna skapar ångest och ger en näring åt hatet.

– Då återkommer vi till att Socialdemokraterna som den dominerande makten trampar och har trampat folk på tårna – i alla fall upplevs det så.

Det är samtidigt ett faktum att hat finns inom alla politiska läger. Minns hatet mot Olof Palme från Moderata studentförbundet och Muf, piltavlor med hans ansikte, och under rösträttsdebatten i början av förra seklet lär högermän ha låtit göra askfat i form av liberalen Karl Staaffs ansikte.

Det handlar om passion.

– Politiska anhängare ”brinner ofta för sina åsikter”, precis som idrottsfans kan brinna för till exempel Degerfors IF, förklarar Stig-Björn Ljunggren.

– Om man brinner för något är man också kapabel att hata – det är två sidor av samma mynt. Passion för det egna, hat mot det där andra, säger han och pekar på att det finns hat även inom politiska grupper, inte minst vänstern.

– Vänsterextremister kan ju också ge uttryck för hat mot socialdemokrater – reformisterna – de som svikit. Och glöm inte sossarnas hat mot KD. Innan SD dök upp på scenen var det KD som var det stora objektet.

Sist men absolut inte minst i sökandet efter förklaringar till hatet kommer: nätet. Spyorna, hoten och avskyn mot ”etablissemanget”, ”gammelmedierna”, ”Måna Muslim” är lätt tillgängliga och förskräcker vem som helst.

– Det är en del av tidsandan. Den nya tekniken göder hatet. Numera kan man anonymt uttrycka för massor av människor vad som tidigare bara sades i slutna rum. Läser man den så kallade pissrännan med kommentarer efter artiklar på nätet framgår det med all önskvärd tydlighet, säger Stig-Björn Ljunggren.

– Hela medialiseringen av samhället ger grogrund för hat. Vi har ett oändligt antal profilerade personer som liksom skapats av medierna för att älskas eller hatas.