Kvinnorna som mördades av sina arbetsgivare

Kvinnliga hushållsarbetare som migrerar till Mellanöstern tillhör den globala arbetsmarknadens mest utsatta. Mellan hemmets fyra väggar gäller andra lagar och möjligheterna att slå larm om missförhållanden är små.   

– Isoleringen är en stor del av problemet. Dels för att kvinnorna helt saknar kontakt med personer som kan hjälpa dem, men också på grund av att varje del av livet kontrolleras av arbetsgivaren, säger Lara Nuwayhid, Mellanösternkoordinator för det globala hushållsarbetarfacket IDWF. 

– Arbetsgivaren bestämmer om de får lämna arbetsplatsen, om de får ha en telefon, om de får ha internet, om de får ha kontakt med världen utanför. Det är det här som är farligt.

Umme Kulsum Augusti 2020

Umme Kulsum var bara 14 år gammal när hon 2019 lämnade Bangladesh för hushållsarbete i Saudiarabien. Det är långt under den lägsta tillåtna åldern för migrantarbetare, men rekryteringsbyrån hade förfalskat hennes pass. Enligt lokala medier hade arbetsgivaren brutit hennes armar, ben och höft och lämnat henne på gatan efter att hon avvisat hans närmanden. Hon avled på sjukhus. 

Enligt FN-statistik jobbar omkring 1,6 miljoner kvinnliga migranter som hushållsarbetare i regionen. 

Kvinnorna kommer från fattigare länder i Afrika och Asien och anställs av välbeställda familjer. 

Den redan från början uppenbara maktobalansen förstärks av bristande juridiskt skydd. Flera av mottagarländerna har undantag i arbetsrätten för hushållsarbetare. Det motiveras ofta med att arbetsgivaren är en privatperson, inte ett företag. Men just detta bidrar till utsatthet och rättslöshet.

Att myndigheter skulle genomföra arbetsmiljöinspektioner i privata hem är, påpekar Lara Nuwayhid, än så länge otänkbart. 

Jeanelyn Villavende December 2019

Filippinska Jeanelyn Villavende hade bara varit i Kuwait ett knappt halvår när hon mördades av sin arbetsgivare. Obduktionsrapporten visade att hon misshandlats i veckor och sannolikt utsatts för sexuellt våld. Villavende blev 26 år. 

Det så kallade kafalasystemet, som praktiseras i de flesta av regionenens länder och knyter vistelserätt till anställning, försvårar situationen ytterligare. Migrantarbetare som flyr misshandlande arbetsgivare blir automatiskt illegala och riskerar fängelse eller utvisning.     

Det rapporteras regelbundet om hur hushållsarbetare i Mellanöstern mördas av sina arbetsgivare. Ofta rör det sig om rena skräckhistorier med inslag av tortyr och långvarig misshandel.  

– Lagarna och systemen i regionen tillåter det här. De försätter kvinnorna i en utsatt situation där arbetsgivare kan utnyttja och behandla dem illa utan påföljder, säger Lara Nuwayhid.

Abiron Begum Mars 2019

För att försörja sina föräldrar lämnade Abiron Begum år 2017 Bangladesh för Saudiarabien. Två år senare mördades hon av familjen som anställd henne, 40 år gammal. Tortyren ska ha börjat redan några veckor efter att Begum anlände. För släktingar berättade hon att arbetsgivaren hällde kokande vatten över henne och pressat hennes ansikte mot en grill. När hennes kropp återbördades till Bangladesh var den enligt anhöriga ”oigenkännlig”. 

I andra fall överlever offren men får livslånga men.

2011 väckte bilderna på Sumiati Binti Salan Mustapa massiv vrede i hemlandet Indonesien. Från sjukhussängen i saudiarabiska Medina vittnade den 23-åriga hushållsarbetaren, med bandagerat huvud och vanställt ansikte, om hur arbetsgivaren bränt henne med strykjärn och klippt sönder hennes läppar med en sax.

Arbetsgivaren dömdes först till tre års fängelse men frikändes i högre instans.    

2010 återvände 49-åriga Lahandapurege Ariyawathie till Sri Lanka med 24 spikar i kroppen. Hon uppgav att arbetsgivarens hustru hade hållit fast henne medan arbetsgivaren slagit in de upphettade spikarna, som straff för att hon klagat över över långa arbetsdagar.

– Jag känner att jag hade tur, värre saker kunde ha hänt mig, sade Ariyawathie senare till nyhetsbyrån IPS.  

Joanna Demafelis Våren 2017

Ingen vet exakt när filippinska Joanna Demafelis mördades. Hon hade sökt sig till Kuwait för att hjälpa familjen efter att tyfonen Haiyan härjat hemlandet 2013. Hennes kropp hittades i arbetsgivarens frys omkring ett år efter att hon hade rapporterats saknad. Revbenen var brutna och hon hade interna blödningar. Filippinerna stoppade all arbetsmigration till Kuwait i fyra månader. Avtalet som därefter undertecknades mellan länderna slog fast att arbetsgivare inte får beslagta anställdas pass och gav hushållsarbetarna rätt att ha egna mobiltelefoner.

Människorättsorganisationer menar att de fall som får medial uppmärksamhet utgör toppen på isberget. 

Lara Nuwayhid lyfter en annan fråga: Dödsfall bland kvinnliga hushållsarbetare kategoriseras regelbundet och lättvindigt som självmord.  

I Kuwait har 90 % ett utländskt hembiträde

– Om det hade gällt andra länders medborgare så hade polisen utrett vidare, men när det handlar om migranter inom hushållsarbete bryr de sig inte om dödsorsaken. Vanligtvis avfärdas det bara som självmord och så läggs fallet ned. Det visar att vissa liv är mindre värda än andra, säger hon. 

Det är svårt att hitta jämförbar statistik över tid, men det finns siffror för enskilda länder och specifika perioder. 

Under åren 2016–2020 registrerade bangladeshiska myndigheter 51 självmord bland landets kvinnliga migrantarbetare i Saudiarabien. Från 1999–2005 omkom 122 indonesiska hushållsarbetare efter att ha hoppat eller fallit från tak i Singapore, enligt Human Rights Watch. 

Piang Ngaih Don Juli 2016

Det är inte bara Mellanöstern som är farligt för hushållsarbetare. När Piang Ngaih Don slutligen avled sommaren 2016 vägde hon 24 kilo. De sista tolv dygnen av sitt liv sov migrantarbetaren från Myanmar fastkedjad på ett golv i Singapore. Arbetsgivarna hade installerat kameror i lägenheten för att övervaka sitt hembiträde. I rättegången efter mordet användes bilderna som bevisning. Kvinnan i familjen slog, sparkade, skållade, brände och ströp Piang Ngaih Don vid upprepade tillfällen. Hennes mamma och make, en polis, deltog också i tortyren.   

Inte sällan finns frågetecken kring dödsorsaken.

I fjol fick den minderåriga migrantarbetaren Nodi Akters familj höra att hon begått självmord i Saudiarabien, men när kistans anlände till Bangladesh visade kroppen enligt de anhöriga spår av tortyr. 

– En intressant fråga att ställa är också vad som räknas som självmord. Om någon tar sitt liv för att hon inte kan överleva arbetsförhållandena, är det självmord? säger Lara Nuwayhid.  

Vissa avsändarländer har starkare förhandlingsposition och en mer aktiv politik för att skydda sina migrantarbetare.

Exempelvis har Filippinerna i perioder utfärdat reseförbud till enskilda länder efter att brutala mord uppdagats, och använt den strypta tillgången på arbetskraft som påtryckningsmedel för att förhandla fram förbättringar. 

Andra har försökt implementera nationella regelverk för att sålla ut de allra mest sårbara. I Nepal måste kvinnliga migrantarbetare ha fyllt 25 år för att få resa, men rapporterna om förfalskade identitetshandlingar är många. 

Kikim Komalasari November 2010

36-åriga Kikim Komalasari, från Indonesien, mördades av sin arbetsgivare i saudiska Abha. När kvarlevorna hittades i en soptunna var kroppen täckt av skärsår. Indonesiens dåvarande arbetsmarknadsminister beskrev brottet som ”bortom omänskligt”.    

Internationellt har hushållsarbetarnas utsatthet under lång tid varit föremål för diskussioner och kampanjer som hittills gett klena resultat. 

Det framhölls som en stor seger när FN:s arbetsmarknadsorganisation ILO år 2011 antog sin konvention om anständiga arbetsvillkor för hushållsarbetare. Men tio år senare har bara ett trettiotal länder skrivit på. Inga av de stater där villkoren är som värst finns bland undertecknarna.  

– Inget land i Mellanöstern har ratificerat konventionen om hushållsarbete, eller är i närheten av att göra det. Vissa länder har infört en del reformer, men det är fortfarande inte i närheten av vad som behövs. Vi har lång väg kvar, säger Lara Nuwayhid.