Lal Bin och Mharman var ett undandag. På landsbygden i nepalesiska Jhapa, ett stenkast från gränsen till Indien, är arrangerade äktenskap norm. Men paret Tamang hade gift sig av kärlek. 

De var lyckliga. Tillfreds med det slitsamma livet som självförsörjande lantbrukare. Tanken på migrantarbete i Gulfen föddes först när sönerna vuxit till sig. Kanske skulle det gå att betala en riktig utbildning? Kanske skulle de kunna ge sina barn något bättre? 

Den drömmen krossades på ett bygge i Doha när en stålbalk föll från 16:e våningen.

Det var 2013 och Qatar skrek efter arbetskraft. Diktaturen hade tilldelats värdskapet för herrfotbolls-VM 2022 och mångmiljardsatsade på nya arenor och infrastruktur. 

Det dröjde inte länge innan de första rapporterna om livsfarlig arbetsmiljö läckte ut. Från Nepal, Indien, Pakistan, Sri Lanka reste miljontals gästarbetare till den absoluta monarkin. Kistorna med kvarlevor färdades i motsatt riktning.   

Sedan det första spadtaget togs har över 6 750 migrantarbetare mist livet i Qatar. I statistiken är Lal Bin Tamang bara en siffra bland många. Men för familjen i Jhapa var han allt. Make, far, försörjare, framtid.

– Han hade inte hört någonting om att det skulle vara farligt. Han var glad när han åkte, sade Mharman Tamang när jag träffade henne i hembyn.

Antalet dödsfall på Qatars byggarbetsplatser kan översättas till antalet barn som tvingas sluta skolan i Nepal.

Ibland har jag lyckats hålla kontakt med de jag träffat under utlandsjobb. Det brukar börja med att jag försöker följa deras situation, brukar sluta med att vi utbyter årliga grattishälsningar och gillar varandras bilder.  

Den formen av lågintensiv nästan-kommunikation är ändå undantaget. För det mesta möts vi under en dag, en timme, sedan aldrig igen. Familjen Tamang ägde tre eldrivna apparater. Ingen av dem var en mobiltelefon. Det fanns ingen mejladress. Inga sociala medier. Inget sätt att höras över geografiskt avstånd och språkliga barriärer. 

Det är vanligare att jag glömmer människor än håller kontakten med dem. Trots att jag försörjer mig på att skriva om deras olycksöden. De är så många. Det finns ständigt nya katastrofer att berätta om. 

Men en kollega påminde om att det bara är ett år kvar till avspark. Jag gick igenom mitt material från resorna till Qatar och Nepal. Fastnade i en intervju med äldste sonen i Jhapa. Man Kumar Tamang hade fyllt 17. Hoppet om högre utbildning dog med pappan. 

– Jag skulle vilja studera och få ett bra jobb, sade han. Men sedan pappas olycka är det omöjligt. Jag tänker åka utomlands och arbeta i stället, då kan jag försörja min mamma.

Migrantarbetare offras, anhöriga ärver fattigdom. Antalet dödsfall på Qatars byggarbetsplatser kan översättas till antalet barn som tvingas sluta skolan i Nepal. 

Jag tänker på det när jag läser mina anteckningar från intervjun. Hur gick det för barnen vars föräldrar dog för fotbolls-VM? Man Kumar Tamang borde vara 25 i dag. Om inte han också blivit en siffra i statistiken.