Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

”Ibland ska man inte tro på allting man läser i media”, säger den förre landslagshjälten Kim Källström.

Han pratar om Qatar, världens per capita rikaste land som arrangerar herrfotbolls-VM 2022. Hyllar gästfriheten. Talar om sitt besök som en ögonöppnare. Uppmanar människor att åka dit och se landet med egna ögon innan de dömer.

Vad det är vi inte ska tro på framgår aldrig av intervjun, men kritik mot Qatar handlar som regel om att de migrantarbetare som utgör 90 procent av befolkningen behandlas som slavar.

”Jag tror att vi i Sverige har en bild av Qatar som vi fått från media – men det är viktigt att själv besöka ett land och skaffa dig en egen åsikt”, säger Källström.

Jag håller med. Det är viktigt att vara på plats, det är viktigt att skaffa sig en egen åsikt. Men lika viktigt är vart du väljer att rikta blicken. Och jag undrar om Källströms utsikt från hedersläktaren kanske var skymd?

När jag besökte Qatar våren 2014 dokumenterade jag, i urval: lönefusk, diskriminering, livsfarliga byggen, hälsofarliga bostäder, skador med livslånga men, systematiska kränkningar av fackliga och mänskliga rättigheter samt dödsfall.

Åren innan hade jag främst arbetat i Afghanistan. Vad jag såg och upplevde där satte spår i mig. Men Qatar var svårare att smälta. Ett krig, även ett evighetskrig som det i Afghanistan, är i någon mån en anomali. Ett tillstånd som förhoppningsvis är övergående.

I Qatar var migrantarbetarnas situation ett direkt resultat av iskall kostnadskalkyl och samvetslös människosyn. Allting var precis som de styrande beslutat att det skulle vara. Misären var avsiktlig.

Den absoluta monarkin på Arabiska halvöns nordöstkust satsar omkring 1 400 miljarder kronor på VM. Att erbjuda rimliga löner hade varit en smal sak, i stället exploaterades arbetskraft från världens fattigaste länder hänsynslöst.

I de mögliga arbetarbostäderna informerade stora anslag om att facklig organisering var förbjuden.

Byggnadsarbetare som slet i 40 graders hetta vittnade om att den vanligaste dödsorsaken var hjärtinfarkt. Ofta var det de som undvek att köpa vatten, för att kunna skicka mer pengar till familjen, som strök med.

Det har hänt en del sedan jag besökte Qatar. Landet tar myrsteg mot anständighet. Kafalasystemet har avskaffats – ett resultat av fackliga påtryckningar och Qatars försvagade position efter storbråket med Saudiarabien. Det ska bli svårare att blåsa gästarbetare på lönen. Staten ska garantera tillgång till sjukvård.

Det som inte har förändrats är landets ambition att bygga sin internationella image.

Källström ger intervjun till Supreme Committee for Delivery & Legacy, den statliga institution som samordnar både arenabyggen och  propagandainsatser.

Han uttalar sig alltså positivt om en diktaturs ansträngningar – i diktaturens egna PR-organ.

Att i det sammanhanget lyckas rikta en känga mot de medier som dokumenterat missförhållandena är nästan lika ofattbart som hans eget frisparksmål mot Holland i den avgörande EM-kvalmatchen 2011.

Efter starka reaktioner gick Källström på defensiven, kallade sitt uttalande ”väldigt klantigt”. Men många kommer inte läsa hans försiktiga avbön utan bara minnas hyllningen.

Därför är det lämpligt att komplettera Källströms reserekommendation med en varning. Att åka till Qatar och bilda sig en egen åsikt kan vara farligt.

Jag hade varit i landet några timmar när jag greps av polis. De bad aldrig om id-handlingar, bara slet upp passet från min ficka. Kontrollerade bildjournalistens kamera. Lämnade oss med en hotfull varning om att inte prata med migrantarbetarna.

Det finns ett Qatar som Källström inte såg. Precis som Qatar vill ha det.