Fackens dilemma: Rädda jobben eller rädda världen

December 2018. I polska Katowice äger FN:s stora klimatkonferens rum. På USA:s västkust rasar samtidigt massiva skogsbränder. I Stillahavsområdet härjar tyfoner.

Klimatpanelen IPCC har precis släppt sin rapport om att världen ser ut att missa 1,5-gradersmålet. 

Konferensen i Katowice försöker enas om hur Parisavtalet ska implementeras i praktiken. Diskussionerna drar ut på tiden. Det bråkas om hur utsläppsrätterna ska fungera. FN:s generalsekreterare António Guterres tvingas flera gånger besöka mötet för att driva på. 

Det förhandlas och kompromissas. Vissa vill gå längre, andra vill skynda långsamt. Men det råder åtminstone enighet om färdriktningen.

Alla de knappt 23 000 delegaterna är överens om att det krävs handling för att rädda klimatet. Eller, inte riktigt alla.   

Mitt under konferensen publicerar det polska facket Solidaritet ett uttalande där det ”uttrycker tvivel  mot påståendena från FN:s klimatpanel om att världen står på tröskeln till en klimatkatstrof”.  

Uttalandet har också undertecknats av amerikanska Heartland institute, en konservativ tankesmedja som går i täten för klimatförnekandet. 

Den gemensamma deklarationen doftar konspirationsteori. Solidaritet och tankesmedjan varnar för ”ideologisk dogmatism” inom FN och ett ”krig mot vetenskapen” som drivs av ”starka statsstödda krafter”.   

Tillsammans betonar de att ”det inte råder vetenskaplig konsensus om de viktigaste orsakerna och konsekvenserna av klimatförändringarna”.

Nadja Dörflinger kategoriserar Solidaritets linje som ”motstånd”.

Hon arbetar på det statliga tyska arbetsmiljöinstitutet Baua och har forskat på hur europeiska fackföreningar förhåller sig frågan om klimatomställning.

– Vi har identifierat tre strategier. Du har de två ytterpositionerna stöd och motstånd och i mitten har du gardering, som är den mest spridda strategin i Europa, säger hon.  

– Det är viktigt att förstå att de här strategierna inte är ömsesidigt uteslutande. De kan blandas och kombineras. 

Uttalat motstånd mot klimatåtgärder är sällsynt. 

– Det enda exempel vi kunnat hitta är facken i Polens kolsektor, säger Nadja Dörflinger.   

Den vanligaste strategin för i stället tankarna till den svenska kärnkraftsomröstningens linje 2: Avveckla, men med förnuft. 

– Gardering betyder typiskt att facken erkänner klimatutmaningen och behovet av handling, men vill ha en långsam omställning och försöker köpa sig tid, säger Nadja Dörflinger. 

Hon tar ett exempel från sitt hemland.

– Vi har en stor bilindustri i Tyskland med väldigt starka fack. Men sektorn har varit sen med klimatanpassningar och facken är rädda att omställningen kommer att kosta jobb. Parterna försöker skjuta upp skärpta regler om koldioxidutsläpp och pratar hela tiden om sektorns betydelse för Tysklands ekonomi, säger hon.

– Det här är förstås en väldigt svår situation för facken. Jobb och arbetsvillkor är deras kärnverksamhet. Men som samhällsaktör måste de samtidigt förhålla sig till klimatfrågan och garderingar är ett sätt att försöka hitta en balans.

Det finns också fackliga organisationer som aktivt förespråkar offensiva satsningar på omställning. 

– Det är fortfarande en strategi som inte är så vanlig, men vi hoppas att den ska sprida sig, säger Nadja Dörflinger.

De europeiska facken Industriall Europe och Epsu, som samlar nationella förbund för offentliganställda, har tillsammans med branschorganisationen Eurelectric skrivit under en uppmaning om rättvis omställning i energisektorn. 

Rättvis omställning – eller just transition – är fackens bidrag till klimatdebatten och handlar om att omställningen till ett hållbart samhälle inte får ske på arbetstagarnas bekostnad. De vars jobb riskerar att gå förlorade måste garanteras stöd.

”Det kommer att kraftigt öka allmänhetens acceptans för de nödvändiga åtgärderna”, skriver facken och branschorganisationen. 

Nadja Dörflinger kallar deklarationen en illustration av strategin ”stöd”. 

– De exempel vi har hittat, och detta är viktigt, är inte juridiskt bindande. De ingår inte i lokala kollektivavtal. Det är mer avsiktsförklaringar av det här slaget.

Att något inte är bindande betyder inte att det saknar betydelse.

Stora visioner kan vara viktiga. Men de kan också synliggöra avståndet mellan det europeiska toppskiktet och gruvschakten i Polen. 

Ju längre bort från medlemmarna – och de arbetstillfällen de är beroende av – desto lättare för facken att profilera sig som klimatkämpar.  

– Rättvis omställning är ett koncept som har tagits fram av världsfacket Ituc på FN-nivå, och som sedan inkluderades i Parisavtalet 2015, säger Nadja Dörflingers kollega Adrien Thomas, arbetsmarknadsforskare på institutet Liser i Luxemburg.

– Europafacket engagerade sig ganska tidigt i klimatfrågor. Det är en organisation som är van vid att fatta inriktningsbeslut i olika frågor. På nationell nivå är det flera olika faktorer som spelar in. 

En uppenbar faktor handlar om vilka sektorer facken organiserar. För ett tjänstemannaförbund inom offentlig förvaltning är inte omställning ett hot mot jobben, vilket gör hållbarhet mindre hotfullt. 

– Men de positioner facken tar handlar också om ideologisk identitet, hur de ser sin roll. Är det en smalare roll som handlar om att försvara medlemmarnas intressen eller en bredare roll som samhällsaktör? säger Adrien Thomas.

Även motvilliga organisationer kommer till sist tvingas att bekänna färg, spår Nadja Dörflinger.  

– Det är en stor utmaning. Facken är vana vid att förhandla med arbetsgivarna, men nu finns samhället där som en tredje part. Samhället sitter inte vid förhandlingsbordet, men klimatfrågan angår alla.

I september drog Preem tillbaka sin omstridda ansökan om att bygga ut raffinaderiet i bohuslänska Lysekil. I slutänden var beslutet kommersiellt, coronaviruset hade satt världsekonomin i gungning och kalkylerna gick inte ihop.   

Men innan pandemin satte spiken i kistan pågick en utdragen strid om raffinaderiet.

I den ena ringhörnan stod Sveriges samlade miljö- och klimatrörelse. I den andra stod Preem, lokalpolitiker – och facket. 

– Jag känner oro för arbetstillfällena i Lysekil och orterna runt omkring. En utbyggnad av raffinaderiet skulle ge upp till 300 nya arbetstillfällen och i och med det ökade skatteintäkter till skola, vård och omsorg, sade Christine Marttila, ordförande för LO-distriktet i Västsverige i mars.  

LO-distriktets linje var ett typexempel på vad forskarna kallar gardering.

Ordföranden lyfte fram projektets samhällsekonomiska betydelse. Samtidigt är facken inte tondöva. Ökade årliga koldioxidutsläpp på en miljon ton sticker i ögonen och en gardering är inte komplett utan ett klimatperspektiv. 

Det argument som användes har framförts av förorenande industrier i hela Europa. Visst, sektorn är smutsig, men den är mindre smutsig här och annars sker utsläppen någon annanstans.  

– Preem är i dagsläget världsledande på miljöområdet bland världens raffinaderier. Låt Preem utvecklas så att de kan uppnå sitt mål om klimatneutral produktion och fortsätta att vara ett nav i den bohuslänska ekonomin, sade Christine Marttila. 

LO-distriktet i Västsverige försökte inte försena omställningen för skojs skull.

Facken riskerar att låta som bakåtsträvare, fossiler vars kortsiktiga egenintresse hotar mänsklighetens gemensamma framtid. Men fackföreningar per definition är intresseföreningar. Ett förbund som inte verkar för medlemmarnas bästa saknar existensberättigande.

Motsättningen mellan att rädda jobben och att rädda världen är ett högst konkret fackligt huvudbry. Så hur ska det lösas? 

EU har antagit en massiv återhämtningsplan för att bygga upp Europas ekonomi efter pandemins skadeverkningar. Paketet innehåller en fond för rättvis omställning. Men av totalt 1 800 miljarder euro ska i sammanhanget blygsamma 17,5 miljarder se till att arbetstagarna inte lämnas åt sitt öde. 

Åtgärder som brukar nämnas i samband med rättvis omställning rör stöd till omskolning, tidigare pensionsavgångar och stärkta sociala skyddsnät.

I korthet: Kasta pengar på problemet. Och varför inte? Om Polens gruvarbetare garanterades välbetalda jobb i en hållbar sektor skulle motståndet sannolikt minska.

Men ett problem med lösningar som kostar – som klimatfrågan i dess helhet – är att någon måste betala.

Europafacket har anklagat EU:s för att inte satsa tillräckligt på omställningsfonden. Forskarna förordar också ökade insatser.

Samtidigt har Europa och dess arbetstagare, i ett internationellt perspektiv, relativt goda förutsättningar.

Hur ska omställningen kunna bli rättvis om resurserna är än mer bristfälliga? I utvecklingsländer där facken är svagare och fabrikerna smutsigare?  

– På många sätt är rättvis omställning är ett koncept som tagits fram för rikare länder med etablerade fackföreningar och mekanismer för social dialog, säger Adrien Thomas.

– Jag vet inte om det rakt av går att tillämpa i utvecklingsländer där arbetsgivarna ogillar fackföreningar och det inte finns någon tradition av dialog med regeringen. Det här kan vara lite av en blind fläck för rättvis omställning.

– Jag håller med, säger Nadja Dörflinger. Men hela debatten är global och vi måste hitta globala svar.

I väntan på dessa globala svar fortsätter lokala fackföreningar att famla. Väl medvetna om att både klimatet och debattklimatet blir allt varmare.