När Kina var känt som världens verkstad stod exportindustrin som mest för 36 procent av landets BNP. Men det var år 2006.

I fjol var motsvarande andel blott 18 procent, en siffra som sannolikt kommer vara ännu lägre när detta coronakrisens år äntligen når sitt slut.

Men Kinas exportindustri har fler problem än bara covid-19.

Handelskriget med USA kommer fortsätta oavsett vem som sitter i Vita huset. Övergrepp i Hongkong och Xinjiang skapar diplomatisk fejd med allt fler länder, med krav på bojkott och sanktioner som följd.

Kinas myndigheter kan helt enkelt inte längre förlita sig på den rika världens konsumentmarknader i samma utsträckning. Något som tydligt märktes när det kinesiska kommunistpartiets 19:e centralkommitté höll sitt femte plenum i slutet av oktober.

Detta plenum var särskilt viktigt.

Där lades nämligen grunden till Kinas nästa femårsplan för perioden 2021-2025, som med största sannolikhet antas när nationella folkkongressen sammanträder i mars nästa år.

I den kommuniké som släpptes efter mötet stod att läsa om behovet av att balansera om ekonomin och av en tillväxt baserad på kvalitet snarare än kvantitet.

Gammal skåpmat, alltså.

Men fokus på att stärka den inhemska marknaden genom att öka den egna konsumtionen är något som det talats om hela året, med större allvar än tidigare.

”Dubbel cirkulation” framhålls allt oftare som en ny strategi.

Det innebär att Kina ska fortsätta vara öppet för utländska företag, samtidigt som den egna konsumentmarknaden expanderar. Något som förväntas göra inhemska aktörer mindre känsliga för sanktioner eller annan press utifrån.

Kinesiska företag ska i stället sälja mer varor och tjänster till kinesiska konsumenter. 

Ytterligare ett viktigt fokus i kommunikén är så kallad högteknologisk självtillit.

Huawei är bara ett av många kinesiska företag som fått problem att fortsätta tillverka sina produkter, då amerikanska sanktioner försvårar att köpa nödvändiga halvledare och mikrochip. 

Det är därför bråttom för landets tillverkningsindustri att klättra i näringskedjan.

Stora resurser – samt omfattande stöld av immateriella rättigheter – ska nu försäkra att Kina inom en snar framtid kan tillverka dessa komponenter på egen hand.

Vad denna utveckling sammantaget innebär kan ses i staden Shenzhen, som tidigare exemplifierat Kina status som världens verkstad.

China Labour Bulletin, en ideell organisation baserad i Hongkong, noterade att det genomfördes minst 75 strejker i Shenzhen under 2015.

Två år senare uppgick antalet till 22 stycken, och i år har organisationen endast listat fyra strejker inom stadens tillverkningssektor.

Trenden tillskrivs minskad ekonomisk aktivitet och handelskriget med USA. Men även det faktum att många fabriker lämnat staden eller slagit igen, för att aldrig mer komma tillbaka.

När nästa femårsplan antas förväntas Kinas arbetsstyrka i större utsträckning tjäna den inhemska marknaden, och tillverka mer avancerade produkter än tidigare.

Det kommer medföra högre krav på de anställda– men även göra kinesiska aktörer mindre beroende av en omvärld som i Peking upplevs bli såväl mer fientlig som mindre köpkraftig än tidigare.