Så drogs facken in i kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien

Tidigt på tisdagsmorgonen trädde en vapenvila i kraft mellan Azerbajdzjan och Armenien. Striderna om utbrytarregionen Nagorno-Karabach är därmed över för den här gången.

Överenskommelsen, som förhandlats fram med rysk hjälp, innebär att Azerbajdzjan behåller kontrollen över de områden landet tagit under konflikten.

I Azerbajdzjan firades det på gatorna.

I den armeniska huvudstaden Jerevan möttes beskedet av upprördhet och demonstranter som stormade parlamentet.

– Oerhört smärtfyllt både för mig och för vårt folk, kommenterade Armeniens premiärminister Nikol Pashinyan överenskommelsen, rapporterar BBC.

Nagorno-Karabach har beskrivits som en kaukasisk krutdurk. Efter att Turkiet blandat sig i konflikten på Azerbajdzjan sida fanns oro över spridningseffekter.

Men de sex veckor av strider som nu blåsts av utkämpades inte bara på slagfältet. Parallellt utkämpades ett propagandakrig, där facken i Azerbajdzjan och Armenien slöt upp bakom de nationella krigsinsatserna. 

”Vi är övertygade om att den segerrika azeriska armén […] snart kommer att befria vårt territorium från ockupationen”, skrev den azeriska centralorganisationen AHIK i ett uttalande. 

Efter krigsslutet lovade facket att delta i återuppbyggnaden och ”utföra sina plikter med ära”. 

I konfliktens motpart, grannlandet Armenien, intog centralorganisationen Hamk en rakt motsatt position. 

”Azerbajdzjans monstruösa handlingar borde mötas av ett kraftigt avståndstagande och fördömande”, skrev Hamks ordförande i ett öppet brev till Itucs generalsekreterare. 

Till saken hör att AHIK och Hamk bägge är medlemmar i Ituc. De är samarbetspartners i internationella sammanhang. Två fackligt allierade stod alltså plötsligt på motsatt sida i en väpnad konflikt. Hur agerar världsfacket i sådana lägen?

Vice generalsekreteraren Owen Tudor medger att Ituc har få verktyg att ta till när en konflikt väl brutit ut. 

– För tillfället tror vi att det mest effektiva vi kan göra är att uppmana till att hitta en fredlig lösning genom de multilaterala samarbetsprocesser som faktiskt har ett mandat att förhandla, sade han till Arbetet Global strax innan vapenvilan utlystes.

I stället, menar han, handlar fackets fredsskapande roll om förebyggande.

– Vi förespråkar en idé om social rättvisa. Det är en process av dialog och gemensamma lösningar som pågår varje dag, varje timme. Facken främjar tanken på att konflikter kan lösas fredligt.

När krig väl har brutit ut så kampanjar fackföreningar sällan för att deras sida ska förlora.

Men fackföreningar existerar inte i ett vakuum. De måste förhålla sig till politiska strömningar, åsikter bland medlemmarna och statliga påtryckningar.

– Det är ofta extremt svårt för fackföreningar att säga emot om en nationalistisk retorik är väldigt stark i ett land. Om regeringen på bägge sidor trappar upp hetsandet är det svårt för facken att föra dialog över gränsen, det kan se ut som att du talar med fienden.

Den brittiska centralorganisationen TUC, där Tudor började sin fackliga bana, var motståndare till Storbritanniens och USA:s invasion av Irak 2003. Men när invasionen väl inletts tonades kritiken ned. 

– När krig väl har brutit ut så kampanjar fackföreningar sällan för att deras sida ska förlora. Det kan vara impopulära krig, men man vill ändå inte att det ska låta som att man kritiserar soldaterna på marken. De kommer ju sannolikt från den arbetarklass som facken representerar. 

Anders Kjellberg, professor i sociologi på Lunds universitet, menar att krig och konflikter kräver rättning i ledet. Samhällsaktörer som stretar emot riskerar att stämplas som förrädare. 

– Det är en väldigt stark press att sluta upp bakom den egna nationen. Att exempelvis strejka kan ju uppfattas som sabotage under sådana förhållanden. Då hamnar man på olika sidor även om man är med i samma internationella organisation, säger han.

Det finns historiska exempel. Andra internationalen – en sammanslutning av Europas socialdemokratiska partier – splittrades när organisationerna under första världskriget slöt upp bakom sina respektive regeringar.

– De franska och tyska socialdemokraterna hamnade på olika sidor. Innan hade det funnits en stark antimilitaristisk rörelse, men den sammanhållningen brakade ihop när kriget bröt ut, säger Anders Kjellberg. 

Efter världskrigets förödelse tog fackföreningsrörelsen initiativ till FN:s globala arbetsmarknadsorgan ILO. Framtida fred skulle säkras genom samarbete för gemensamma mål. 

Har det fungerat? 

Owen Tudor vill gärna tro det.

– Det man kan säga är att länder med starka fackföreningar sällan krigar, och nästan aldrig mot varandra. Men om ett krig aldrig bryter ut, hur kan du då veta att du har förebyggt det?