KULTURDEBATT. Varför känns hela den socialdemokratiska idédebatten som att stå nykter mitt i kökets 02:30-sludder på en fest för tillfälligt frigivna småbarnsföräldrar?

Ni vet, då när allt möjligt ska upp på bordet för att alla vet att ingen säger emot ändå. Alla andra är ju fullt fokuserade på att själva snart få fylla luften med lika mycket spelad självsäkerhet. 

Brist på fakta kompenseras med högre tonläge. Avsaknaden av logik döljs nödtorftigt genom upprepning.

Repliker

Jag tänker att det finns en anledning till att evolutionen ordnat så de flesta av oss glömmer bort de där fantastiska kvart-i-tre-idéerna redan nästa morgon.

Men i socialdemokratin blir de till tankesmedjor.

Socialdemokratin är en rörelse på jakt efter en idé. Det har upprepats så många gånger sedan 90-talets nedskärningar av alla oss som tillhör socialdemokratins motståndare – till höger och vänster – att det nu blivit en självbild. 

Jag brukade också säga det. Inte så sällan just i köket på en fest 02:30, när en socialdemokrat dök upp. 

Nu undrar jag vad det är för monster jag varit med och skapat.

Det borde vara högkonjunktur för ett parti som inte vinglar med i opinionsmätningarna, som håller rationalitet och pragmatism högt och som slåss för välfärd och jämlikhet för alla

Gustav Fridolin

För om det är något som är farligare än en partibyråkrati med maktberoende, så är det en partibyråkrati med maktberoende utan självkänsla.

Ängsligt sneglar man på den som verkar tuffare. Just nu är det tydligen Danmark.

De danska socialdemokraterna är farliga, utmanande, vinner val. Säger nån och köket nickar utan att lyssna.

För vad är det egentligen de danska socialdemokraterna gjort? Först gav man upp om att låta debatten handla om något annat än ”de främmande” och öppnade för att göra upp med skattekverulerande rasister. Snart gav man också upp asylrätten och allmänna rättsprinciper. 

Hur gick det då?

Ja, inte så bra alls. Först förlorade Helle Thorning-Schmidt makten. Nästa val förlorade de en halv procent till. 

Att sossar ändå fick bilda regering handlade inte om att deras valbudskap fungerat, snarare tvärtom.

Lars Løkke Rasmussens liberalkonservativa allians förlorade makten för att de mer humanistiskt lagda idépartierna till vänster (Radikale och SF) återhämtade sig efter den hårda baksmälla som alltid tycks komma av att försöka samregera med socialdemokrater. 

Det var också därför de danska Socialdemokraterna fick bilda regering själva. Ingen annan ville vara med.

Hela valrörelsen hade partiledare Mette Frederiksen lovat att stänga ute SF och Radikale från att påverka flyktingpolitiken. Det första besked hon sedan behövde ge efter valnatten var att hon tvingats gå med på några av deras flyktingkrav.

Opinionsmässigt gjorde det varken från eller till. De 25 procent som fortfarande röstar på de danska socialdemokraterna gör det ju trots deras ständiga vinglande i flyktingpolitiken, inte tack vare.

Vad blir S om de ena dagen är beredd att sänka skatten för de rikaste för att stänga ute några TAN-partier, för att nästa gå och ställa sig i TAN-hörnan?

Gustav Fridolin

Men det är alltså detta som är den senaste socialdemokratiska trenden, idén att här finns en lucka för dem att fylla. Bli ett parti till vänster som samtidigt koketterar med hårda gränspoliser, militärer, väktare och som inte har särskilt mycket till övers för flyktingar, intersektionell feminism, mångkultur eller något annat som går att avfärda som identitetspolitik.

De kallar det vänster-TAN. Vänster i ekonomisk politik, men mot gröna och liberaler i värderingsfrågor.

På varje fest och debattsida har man övertygat sig själva om att i det hörnet väntar väljarna. Det kläs i oro för ”etnifierad underklass” och segregation.

Beskrivs som en strategi för att bli ett dominerande parti igen. Man intalar sig att det var för att danskarna vågade ställa sig där som de kunde växa. 

Trots att de, som sagt, inte växte alls.

Det som gör att teorin luktar mer tequilarace än lovligt är trots allt inte Danmark. Utan den egna empirin. De har prövat. I Sverige. Och det funkade inte.

I maj före valet 2018 deklarerade Stefan Löfven på en stor presskonferens att jämte motståndet mot sänkta skatter är nu motståndet mot invandring Socialdemokraternas paradfråga. 

Hela finansdepartementets lista på hur man kan göra livet så jävligt som möjligt för människor på flykt blev partiets valkrav. En lista kryddad med politiska förslag som knappast en snedfylla kan ursäkta.

Bistånd till fattiga länder skulle till exempel inte ges om de inte lovade hålla flyktingarna kvar hos sig. För att stoppa flyktingar skulle man alltså stoppa just det som förebygger flyktingkriser. 

Nästa steg skulle väl vara att måla om devisen ute på Bommersviks vägg – ”Alla folks frihet VAR OCH EN PÅ SIN PLATS, Hela världens fred MED SVENSKA VAPEN.”

Nu skulle väl väljarna strömma till. Men i stället flydde de. Valrörelsen började i fritt fall. Kanske är det så att människor som är vänster i största allmänhet faktiskt också tycker att det är en god poäng att bete sig hyggligt mot folk. 

Visst kan man oroas över integrationsproblem, eller vilja ha en hårdare reglerad invandring än miljöpartister.

Socialdemokratin är en rörelse på jakt efter en idé. Det har upprepats så många gånger sedan 90-talets nedskärningar av alla oss som tillhör socialdemokratins motståndare – till höger och vänster – att det nu blivit en självbild

Gustav Fridolin

Men hade man velat vara jävlig i största allmänhet så hade man redan varit sverigedemokrat. 

Kom ihåg att det inte minst var vanligt folk i bruksorts-Sverige som stod redo, och klarade av, att möta flyktingarna som kom hösten 2015. Allt medan byråkrater ojade sig i TV.

Socialdemokraterna återhämtade sig först när de slutade göra idolbilder av gränsvakter vid Öresund. Och de växte i slutveckan när de förklarade att de inte bara var något annat än SD, utan själva garanten mot SD.

Sen kom valnatten, rödgrönt flertal mot Alliansen, segdragna förhandlingar och med tiden en växande lockelse att bli dansk igen. 

När det som till slut blev en januariöverenskommelse skulle förhandlas var det viktigare för S att stoppa gröna krav på att sjuka barn skulle få stanna, än liberala dito om avskaffad värnskatt.

Men S fick sitt regeringsavtal, med de partier som är tillräckligt GAL för att se faran i ett Sverige där TAN-hörnet får kullkasta de senaste decenniernas segrar för miljö, jämställdhet och humanism. På det mandatet fick man regera.

Och just när det var dags att börja försvara vägvalet började socialdemokraternas idédebatt i stället. Med den stora frågan: är vi inte TAN egentligen?

Bara nån med riktigt dålig självkänsla kämpar först för att få hänga med de man uppfattar som närmast, för att dagen efter fråga sig högt om man inte hellre vill vara i andra gänget.

Så i höstas hände något. En möjlighet öppnades att driva klassisk, nödvändig socialdemokratisk politik.

En vrede börjar vakna över konsekvenserna av alla år av skattesänkningar. Det bubblar en ilska mot gamla och planerade nedskärningar i skola och vård, understödd av vittnesmålen om dålig ekonomi i kommunerna.

Här finns en debatt S skulle kunna vinna med traditionella krav på mer pengar till välfärden.

Men nej. Några nya löften till kommunerna kom inte i höstas, i stället ett löfte från Stefan Löfven om att försöka halvera flyktingmottagningen, trots att den är lägre än på länge.

Passande nog levererades löftet samma dag som Trump gav Erdogan frikort att angripa de kurder som stått i första ledet mot IS. Budskapet från Sverige blev: Om ni har den dåliga smaken att behöva fly, gör det någon annanstans.

Och när S väl lovat halvera flyktingantalet, lovade Moderaterna noll, SD sa minus och så försvann möjligheten till en rejäl debatt om välfärden i ett bingo om vem som minst vill hjälpa människor på flykt.

Om det inte framgått tycker jag alltså det här verkar vara en ganska dålig strategi. Fast det är klart, jag är ju inte heller sosse.

Hade jag varit det så hade jag nog framhärdat i att problemet kanske inte är att man saknar en idé. Utan att man måste tro på den. 

Det borde vara högkonjunktur för ett parti som inte vinglar med i opinionsmätningarna, som håller rationalitet och pragmatism högt och som slåss för välfärd och jämlikhet för alla.

Ett parti vars hela idé är att problemet med framväxten av en etnifierad underklass inte är etniciteten, utan klassamhället.

För vad är man annars? Vad blir S om de ena dagen är beredd att sänka skatten för de rikaste för att stänga ute några TAN-partier, för att nästa gå och ställa sig i TAN-hörnan? 

Det finns ju ett enklare ord för de som både sänker skatter och vill minska invandring än vänster-TAN. 

Höger.

Fakta GAL-TAN

GAL–TAN är benämningen på två olika värderingsdimensioner inom politik. GAL finns i skalans ena ände och står för grön, alternativ och libertär/libertariansk, medan motsatsen TAN står för traditionell, auktoritär och nationalistisk. 

Källa: Wikipedia