Förra veckan hängdes journalisten Robert Aschbergs telefonnummer ut av swishjournalisten Joakim Lamotte.

Anledningen var att han sökt Lamotte och ringt ett nummer som tillhörde nätkrigarskribentens fru. Enligt det bandade samtalet sas inget kontroversiellt. Aschberg lämnade sitt nummer med en förfrågan om att bli uppringd.

Lamotte var däremot inte sen med brösttonerna inför sina 200 000 följare på Facebook och påstod att Aschberg försökt skrämma honom. Sedan uppmuntrade han sina följare att slå en signal till Aschberg.

Över åttatusen personer har gillat och nästan tvåtusen kommentarer. Hög interaktionsfaktor innebär hög synlighet på Facebook. 

Att peka ut sig själv som ett offer för journalister i så kallad mainstreammedia triggar landets ilskna rättshaverister.

Detta vet givetvis en gedigen swishjournalist som mestadels ägnar dagarna åt att behandla ett eventuellt inställt Luciatåg i Dalsland som vore det krigskorrespondens från Bosnien under Jugoslavienkriget.

Och affärerna får antas gå bra, för är det något nummer förutom Aschbergs som syns på Lamottes Facebooksida så är det hans swishnummer.

Jag hinner se det inte mindre än tre gånger när jag läser Lamottes Facebookpost.

Aschberg, som svarar på det hela i Aftonbladet, säger sig ha fått hundratals arga samtal under de första tjugofyra timmarna. Han konstaterar att swishjournalistiken är lukrativ.

En årsomsättning på 2 866 000 kronor. En vinst på 1 290 000.

Det lönar sig att ge landets argaste vad de vill ha. Få anställda reportrar kan skryta med liknande intäkter. De flesta av landets kulturtidskriftsredaktioner har i dag betydligt lägre omsättning.

Dubbla Lamottes omsättning och du har, mellan tummen och pekfingret, ett mindre mellanstort förlags intäkter på ett år.

I de sociala mediernas svartvita universum lyser Joakim Lamotte likt vredens glödlampa och fördriver alla nyanser

Johannes Klenell

I Facebookposten efter angrips journalisten Emanuel Karlsten som uppmärksammat att Aschbergs telefonnummer spridits.

”Ord kan inte beskriva hur trött jag är på vissa public service-journalister som lever på våra skattepengar” utbrister Lamotte. ”Tack vare sociala medier och oberoende journalister skildras ständigt sådant som annars inte skulle kommit fram.”

Som Robert Aschbergs telefonnummer, antar jag.

Den fria journalistiken, som inte handlar om personkonflikter eller att bekräfta en publik hungrig efter att få sin konspiratoriska världsbild, går på knäna. Den skärs sakta men säkert ned när annonsintäkter försvinner till Facebook och Google.

Den följer å andra sidan oftast något så tråkigt som god publicistisk sed och ägnar sig inte åt att hänga ut journalisters privata telefonnummer med uppmuntran om att slå en signal.

Dålig business.

Spridningen av artiklar och texter på sociala medier stryps. Och sakta men säkert krymper den seriösa pressen till förmån för agitationens jättar som har vett att bygga sin roll via upprörande Facebookstatusar.

I de sociala mediernas svartvita universum lyser Joakim Lamotte likt vredens glödlampa och fördriver alla nyanser.

I alla hans poster ligger kommentaren ”Om ni uppskattar mitt arbete får ni gärna ge en donation. Då har jag möjlighet att fortsätta.”

Och vet ni?

Det är faktiskt upp till er om ni vill att han ska göra det.

Han levererar bara tjänsten ni vill ha.