Socialistledare: Ingen politiker går säker i Chile

Butiksinnehavare har satt upp skydd för dörrar och fönster för att undgå skador från stenar och gummikulor. Skolorna stänger vid lunch och 118 av 136 tunnelbanestationer i Santiago är vandaliserade. 

Enligt uppgifter har 20 personer dödats och 2 000 personer skadats vid de senaste veckornas protester i Chile. 

Oroligheterna har skakat om landets 18 miljoner invånare. 

– Vi har upplevt saker som vi aldrig trodde att vi skulle behöva göra som demokrati, säger Karina Delfino Mussa. 

Hon besökte Stockholm i helgen och deltog bland annat vid en internationell konferens för socialdemokrater. 

Karina Delfino Mussa föddes i februari 1989, precis efter diktatorn Augusto Pinochets fall, och innan Chile åter blev en demokrati. 

Sedan dess har Chile utvecklats till en av Sydamerikas mest stabila demokratier och med en välmående ekonomi.

Men det har varit på bekostnad av vissa.

För medan fattigdomen i landet har minskat har klyftorna ökat. En procent av landets invånare har 33 procent av tillgångarna. 

– Missnöjet bland befolkningen har växt år efter år. När biljettpriserna höjdes i kollektivtrafiken exploderade protesterna. Ingen vill längre bli utnyttjad, säger Karina Delfino Mussa. 

2006 stod utbildning i grundskolan och dess avgifter i fokus. 2011 växte protesterna till att innefatta även högskoleutbildning och landets konstitution.

– Dagens proteströrelse är annorlunda för den har ingen ledare. Det är bara många människor som demonstrerar mot ojämlikhet och statens övergrepp. 

Högerpresidenten Sebastián Piñera, som åter tog makten 2018, efter fyra år i opposition, har lovat höjd minimilön, höjda pensioner och andra sociala reformer. Men enligt Karina Delfino Mussa har det inte varit tillräckligt. 

– Det har mest varit lovord som polerar ytan men inte förändrar i grunden. 

När president Piñera utlyste undantagstillstånd och satte in militär för att patrullera på huvudstadens gator växte protesterna. 

Men kravet på en ny konstitution har funnits i flera år. Den nuvarande kom till 1980, under Augusto Pinochets styre. 

Nu har partier från både höger och vänster kommit överens om att en folkomröstning om konstitutionen ska hållas i april.

För första gången den senaste månaden är Karina Delfino Mussa hoppfull.

– För att minska klyftorna måste vi ha en ny konstitution. 

Folkomröstningen ger medborgarna möjlighet att inte bara svara på om de vill ha en ny konstitution, utan även på hur den ska tas fram.

Antingen genom en kommitté av personer direktvalda av folket eller en kommitté bestående av hälften direktvalda och hälften parlamentariker. 

– Vi behöver en annan typ av samhälle. Utbildningssystemet behöver förändras, lönerna måste höjas och relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare måste bli bättre. Vi är mycket hoppfulla. 

Staten fastställer en minimilön som justeras årligen.

2019 är minimilönen 301 000 pesos, cirka 3 700 kronor i månaden.

Hälften av alla anställda tjänar mindre än 5 300 kronor i månaden och har knappt råd med levnadsomkostnader.  

Chile är det mest ojämlika samhället bland OECD-länderna, enligt ginikoefficienten, det mest vedertagna måttet på inkomstklyftor.

Facket är svagt i Chile, var tionde arbetare är medlem. Enda sättet att teckna avtal är mellan enskilda företag och fackförbund.

Varje gång som facken har försökt teckna större ramavtal har det slagits ned av författningsdomstolen med förklaringen att det strider mot grundlagen, berättar Karina Delfino Mussa. 

Hon är övertygad om att detta har påverkat lönerna negativt och hon hoppas att den nya konstitutionen ger ökade möjligheter till bredare kollektivavtal.

Det är framförallt regeringen som fått kritik i de pågående protesterna men befolkningens politikerförakt har visat sig även gentemot Socialistpartiet. 

– Missnöjet är riktat mot hela det politiska systemet. Ingen går säker.