LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson ställer inte upp för omval vid LO-kongressen som hålls i juni nästa år. För Arbetet berättar han varför.

– Jag bestämde redan innan jag blev vald första gången att jag bara skulle sitta två perioder. Jag har sett problemen med en tredje och sista mandatperiod. Det är väldigt svårt att inte bli lame duck då.

Vad menar du med lame duck?
– Om jag skulle bli vald för en sista period säger folk: ”Fan va kul, Kålle blir kvar i fyra år till.” Men egentligen skulle de bara undra vem ska komma efter honom. Jag var själv i spekulationen långt över ett år innan jag blev vald, så allt handlade om huruvida det skulle bli jag eller Tobias Baudin, inte vad LO gjorde.

Så ditt beslut har inte varit känt tidigare?
– Det är faktiskt bara två personer som känt till detta under åtta år. Det är min sambo och det är Tobias Baudin, som jag berättade för när han blev vice ordförande. Jag passade på att tacka honom i går på LO-styrelsen för att han lyckats hålla det för sig själv under åtta år.

Finns det någon annan anledning?
– Ja, när jag valdes fick jag ett tydligt uppdrag, att LO skulle bli en tyngre opinionsbildare, synas mer i media. Det lyckades jag bra med i början, men med tiden har jag märkt att ju längre tiden går så blir det svårare och svårare att komma ut. 

Är det ditt eller medias fel?
– Lite både och. När man är LO-ordförande blir rubrikerna ofta: LO-basen rasar. Till slut, när man rasat tillräckligt många gånger tror jag att journalisterna tänker att visst, vi kan få Karl-Petter att rasa, men kan vi inte hitta en annan vinkel på det här? Då blir man mindre intressant.

Du har rasat lite för mycket alltså?
– Ja, man blir ju ärligt talat lite less på sig själv i den här rollen. Livet är inte svart eller vitt och det är väldigt sällan man rasar egentligen. Men bilden utåt blir rasande. Så man tröttnar lite på sig själv och då förstår jag att andra tröttnar också.

Det finns inget annat bakom? Det har ju förekommit intern kritik, att du inte stått upp mot Socialdemokraterna efter januariavtalet.
– Nja, det har jag väl tagit förhållandevis lätt på. Det var ju efter ett noggrant övervägande i LO-styrelsen och vi tog det beslutet i enhällighet. Det är klart att det funnits kritik, men om inte en LO-ordförande får kritik då gör inte LO-ordföranden sitt jobb.

– Den stora fajten har varit vem som ska vinna fajten om arbetsplatserna, S eller SD.

Hur tycker du att du har lyckats med den fajten?
– Jag tycker att vi stått upp väl. Och ingen kommer i alla fall kunna säga att vi inte gjorde allt vi kunde. Än så länge så har det ändå funkat i våra val, både riksdagsvalet och till Europaparlamentet, där vi har lyckats öka S-andelen och tryckt tillbaka SD.

Avtalsrörelsen är i full gång. Riskerar du inte att bli en lame duck där?
– Jag tror inte det. Avtalen börja skrivas på i slutet av mars, början av april och det kommer att ske alldeles oavsett om LO har en tillträdande eller avgående ordförande.

Las-förhandlingarna pågår parallellt. Hur tror du att det här påverkar dem?
– Det är Torbjörn Johansson som sköter den förhandlingen tillsammans med ett förhandlingsteam och vi har haft det uppe löpande i LO-styrelsen. Så jag tror inte det påverkar så mycket.

Vad ska du göra sedan?
– Jag har ingen exakt jobbeskrivning men jag hoppas att alla mina år i facket har gett mig en och annan kunskap som kan vara facket till del också efter kongressen. Jag kan hjälpa till med utredningar och analyser till exempel.

Men du vill vara kvar i LO?
– Jag har jobbat hela mitt liv i facket, jag vill inte lämna facket och börja på någon konsultbyrå eller så. Jag har knappt tio år kvar och jag ser fram emot att arbeta vidare.

I ditt avtal kan du få trygghetsersättning från att du slutar fram till 60 år. Men du tänker jobba som vanligt?
– Ja, jag tänker att jag jobbar på. Det här med 60 år, det har jag sett som en pensionsålder som LO-ordförande. Det skulle kännas konstigt att gå i pension tidigare än medlemmarna gör.

Från 60 skulle du också kunna få pension. Får du det även om du jobbar fram till 65?
– Jag får nog lön till den dag jag går i pension, men jag har inte kollat. Jag vet inte, men jag tänker fortsätta arbeta och antar att jag får lön för det jobbet. 

Hur känns det nu?
– Jag känner mig väldigt glad och stolt och lite lättad. När jag berättade för mina barn förra helgen sa de, va kul då kanske vi kan äta en vanlig middag en onsdagskväll. Och det känns faktiskt fantastiskt att man kan få lite mer tid för andra saker också.