Självsäkra företrädare för Kommunal manar i dag sina medlemmar till kamp. ”Vi är starka, vi nöjer oss inte med LO:s klena låglönesatsning, som inte ens räcker till två paket mjölk”, har Kommunals ordförande Tobias Baudin sagt.

Men Handels, Hotell- och restaurangfacket och Fastighets värderar den låglönesatsning som ingår i de gemensamma LO-kraven annorlunda.

– Den träffar våra medlemmar oerhört väl. Visst har vi medlemsgrupper som tjänar ganska bra, men vi har också grupper där satsningen ger en hel kundvagn med mjölk, säger Handels ordförande Susanna Gideonsson.

– Satsningen betyder mycket för våra medlemmar. Och vi hade inte klarat att driva igenom den själva, säger Fastighets ordförande Magnus Pettersson.

Magnus Pettersson medger dock att låglönesatsningen inte är särskilt stor:

– Vi når en bit på väg. Vi tar steg mot LO:s mål om minskade löneklyftor till år 2028. Även om det är väldigt korta steg.

Låglönesatsningen görs med samma teknik som i avtalsrörelsen 2017 (där motståndet från arbetsgivare inom framför allt Almega var kraftigt).

2017 drogs gränsen för satsningen vid löner på 24 000 kronor i månaden. Enligt flera företrädare för de LO-förbund som deltar i samordningen innebär den nya gränsen på 26 100 kronor en viss förstärkning av låglönesatsningen jämfört med den gångna avtalsperioden.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson beskriver de samordnade LO-kraven som ”starka”, och hävdar att LO:s auktoritet därmed är betydligt större i dag än inför avtalsrörelsen 2016, då ingen samordning fanns.

”Vi fortsätter med industrin som märkessättare”, sa han vid presentationen av LO-samordningen.

Men i praktiken ifrågasätter nu hälften av LO-förbunden ordningen där löneökningarna inom industrin fungerar som norm – ett märke – för övriga arbetsmarknaden.

Förutom förbunden inom 6F (Seko, Byggnads, Elektrikerna, Målarna och Fastighets) har Kommunal sällat sig till kritikerna. Kommunal kommer att lägga fram egna, siffersatta krav någon vecka före jul, och siktar helt öppet på att få mer än märket.

Pappers står fast vid att lönerna i massa- och pappersindustrin bör öka med 4 procent 2020. Ordföranden Pontus Georgsson slår visserligen ifrån sig frågor om hur Pappers ser på märket (”ännu finns inget märke att prata om”).

Men de 4 procenten ligger klart över den nivå märket lär hamna på, och Pappers har gjort klart att man inte längre vill anpassa sig till löneökningarna i annan industri.

– Många är irriterade på modellen där industrin anger takten, kommenterar Karl-Petter Thorwaldsson. Men när lönebildningen fungerar bra och medlemmarna får höjda reallöner är trycket för förändring ändå litet. Fullt stöd av alla medlemsförbund har vi aldrig.

Pappers krav på 4 procent togs upp till diskussion i LO:s styrelse, tillägger Karl-Petter Thorwaldsson. Styrelsen gjorde klart att LO aldrig har velat se löneutveckling som följer konjunkturen i varje bransch.