Killen är kung på den digitala kärleks­marknaden

ESSÄ. Kanske har just du som läser detta turen att ha tillbringat sommaren i tvåsamhet.

I så fall ska särskilt du veta att alla inte har haft det lika härligt som du.

För den som lever ensam kan sommaren tvärtom vara den sorgligaste årstiden.

Det spelar ingen roll hur formade vi är av typ ”Sex and the city” och nollnolltalets singelskaps-hyllningar som höjden av självförverkligande.

När Instagram fylls av bilder från parsemestrar, grillkvällar, badplatser, bröllop eller dop är den ensamståendes frihet inte mycket värd.

I vår kultur finns dessutom en stark föreställning om sommaren som extra romantisk.

På midsommarafton hoppar vi över gärdsgårdar.

Vi plockar sju sorters blommor som placerade under kudden i drömmen ska presentera oss vår tilltänkta.

På samma sätt som odlingskunskapen gjorde människan mer bunden vid en viss plats och därmed också en viss typ av relationsbeteenden har möjligheten att träffa nya personer med bara några knapptryck ändrat hur folk agerar

Den svenska pophistorien är full av låtar som skildrar den där speciella sortens elektriska förälskelse  bara sommaren kan erbjuda.

På film och i litteraturen återfinns också bilden av årstiden som ger hjärtat liv, får oss att orka genom den långa vintern.

Men så sitter jag ändå där. I augusti.

Med en ledsen kompis och hennes tysta och tomma mobilskärm.

En till värdelös dejt, ett till meningslöst ligg, en till kille som verkade så kul men som sen bara slutade höra av sig har kommit och passerat.

Alla hennes förhoppningar om att just sommaren 2019 skulle införliva förväntningarna om besvarad förälskelse kom på skam.

Ingen ville fortsätta träffas.

Ingen ville lova nånting. Ingen verkade liksom ens BRY sig. Var det verkligen så här som hennes så kallade kärleksliv skulle bli?

I sin klassiska bok Därför gör kärlek ont redogör sociologen Eva Illouz för hur västerländsk heterosexuell parbildning i mångt och mycket är en produkt av de skildringar vi ser i populärkulturen: Vi växer upp med en viss typ av romantiska berättelser som sedan får oss att leta efter något liknande i verkliga livet. 

Från barndomens sagor om prinsar som uppvaktar prinsessor, till tonårens high school-filmer där nördkillen försöker bli cool för att få den häftigaste tjejen, till det vuxna romantiska dramat där mannens kärlek lovar kvinnan trygghet.

Under ett helt liv blir vi i princip hjärntvättade av romantik från olika medier. Och den romantiken kommer med bestämda roller för mannen och kvinnan.

Vad innebär då dessa fiktiva roller för vårt beteende i praktiken?

En intervju från tidigare i somras med Fredrik Virtanen kan kanske ge viss vägledning.

Där ifrågasatte SvD:s Erika Hallhagen den avpolletterade mediemannens agerande när han många år tidigare hade suttit full utanför hennes hotellrum en natt under Hultsfredsfestivalen:

Ingen kvinna jag känner kan välja och vraka bland killar. Tvärtom vittnar de berättelser jag möter från mina tjejkompisar om allt annat än giftassugna män

– Det är ju kvinnor som är åtråvärda och bestämmer över ens bekräftelse, förklarade Virtanen.

– Det som kallas piedestaltänkandet, som Ulf Lundell alltid anklagas för. Kvinnorna ser patriarkatet – de som bestämmer, männen ser snarare att det är ni som har makten.

Att mannen som säger detta en gång i tiden gjorde sig känd som just populärkulturskribent och därmed också uttolkare av de medier som enligt Illouz skapat hela normsystemet för heteroparbildning är talande.

I de berättelser som han har mött under hela sitt liv har ju kvinnan haft exakt denna kärleksmakt.

Men om kvinnor nu alltid är de som är åtråvärda, om vi nu bestämmer över männens bekräftelse, varför är så många av oss ensamma då?

Min ledsna kompis är bara en av 200 000 ensamboende kvinnor i Stockholm (enligt SCB 2016).

Jag har förvisso inte gjort några närstudier, men ingenting tyder på att det ringlar långa köer av friare utanför dessa singeltjejers lägenheter.

Ingen kvinna jag känner kan välja och vraka bland killar. Tvärtom vittnar de berättelser jag möter från mina tjejkompisar om allt annat än giftassugna män.

2015 publicerades ett reportage i Vanity Fair med rubriken ”Tinder and the dawn of the dating apocalypse”.

Artikeln skriven av Nancy Jo Sales har fått närmast klassikerstatus som den text där den i dag vitt spridda termen ”Fuckboy” först definierades för en bred läsekrets.

En fuckboy är alltså, för den som levt under en sten, en kille som bara är intresserad av sex, aldrig kärlek.

Han drar sig dock inte för att antyda att han är redo för en relation, om låtsat romantiska avsikter kan hjälpa honom att få ligga.

Med dejtingapparnas intåg har möjligheterna att renodla den här typen av preferens blivit i princip oändliga.

I Sales text talar till och med en forskare från Indiana University om den förändring internet inneburit för det mänskliga fortplantningsmönstret som jämförbar med jordbrukets uppkomst.

På samma sätt som odlingskunskapen gjorde människan mer bunden vid en viss plats och därmed också en viss typ av relationsbeteenden har möjligheten att träffa nya personer med bara några knapptryck ändrat hur folk agerar.

Hade denna moderna ordning åtminstone inneburit att tjejer kunde ligga runt kravlöst utan att straffas moraliskt hade där möjligen funnits något positivt att hålla fast vid.

Men över den kvinnliga sexualiteten ligger skammen kvar relativt orörd.

I artikeln i Vanity Fair berättar killen ”Marty” att han ser till att låtsas vara pojkvänsmaterial när han träffar en ny tjej.

– Men sedan när de vill att jag ska börja BRY mig mer… Så gör jag bara inte det, säger han.

Citatet låter precis som den motsatta sidan av vad min ledsna kompis säger. Att ingen av de män hon träffar verkar BRY sig.

Ingen ville lova nånting. Ingen verkade liksom ens BRY sig. Var det verkligen så här som hennes så kallade kärleksliv skulle bli?

De är roliga och engagerade i början. Beter sig som om de vill lära känna henne, behandla henne bra.

Men väldigt snabbt dör deras intresse. Och så slutar de höra av sig. Inte sällan direkt efter att hon legat med dem en gång.

Ingenstans i detta upplever min ledsna kompis sig ha makt. Varken över männens bekräftelse eller över sin egen situation.

Tvärtom tycks hon, likt gamla tiders avsexualiserade panelhönor, snällt behöva finna sig i att sitta och vänta.

Vänta på en man som kan tänka sig att välja henne. 

Oavsett huruvida berättelsen om kvinnan som makthavare på kärleksmarknaden tidigare varit sann eller ej tycks den nya relationsekonomin ha berövat henne även detta.

Det är svårt att hitta något som tröstar en ledsen kompis i en sådan verklig dystopi.

Utom möjligen slutsatsen att det antagligen inte var sommaren 2019 i sig som var dålig, utan bara snubbarna hon träffade som var sämst.