Johannes Klenell beskriver den nuvarande landsbygden utifrån en bilresa på motorvägarna genom Sverige.

ESSÄ. – De här byggdes innan Thailandssemestrarna. Då skulle svenskarna semestra i Sverige, säger säljaren Gustav. Den är byggd för att rulla fram mjukt på motorvägarna, långa sträckor. 

I början av semestern köper jag en sommarbil.

Saab 9-5, modell 2001. Några vänners familjebil som passerat två generationer.

En rostig herrgårdsmodell som ser ut att vara dubbelt så gammal som den faktiskt är. Fyratusen kronor.

Rymlig. Bekväm. Tyst. Motorn går som ett urverk. Trasig AC.

När solen ligger på får man veva ned rutorna. Som förr.

Annie Lööfs entreprenörslandskap mår toppen. Storstädernas nybyggare bryter mark. Höjer fastighetspriser. Skapar jobb

Johannes Klenell

Kör hemåt i juni. E18 västerut mot Värmland.

I Karlskoga rullar jag förbi sommarens första protestbanderoll mot nedläggningen av kommunens BB.

Framme i min uppväxts Sunne, ett samhälle byggt där övre och nedre Frykensjöarna går ihop.

Arvet efter Selma Lagerlöf gör att kulturen ständigt är närvarande här.

Öppningen av årets konstutställning på Alma Löv-museet inte långt från Selmas Östra Ämtervik följs av fest på kulturresidenset i Gunnerud, ett par kilometer bort.

Eurodisco vid akuten i Torsby

Kvällen avslutas abrupt när en vän vid tvåtiden på natten ramlar och drar nyckelbenet ur led. Vi ringer akuten i Torsby, fem mil bort.

En kvart senare sitter vi i bilen. Jag kör på landsvägen längs med den stora sjön mot en rosa soluppgång. 

Fyrtio minuter senare är vi framme. Får hjälp direkt.

Står på mottagningens parkering och hör eurodisco eka ut över Frykensjöarnas nordspets. Raggarna har inte slutat festa.

Slås av att i Stockholm hade vi fått vänta i timmar på en fullsatt akutmottagning.

I Torsby är det BB där jag själv föddes redan nedlagt.

Här får nordvärmlänningarna ta sig till Karlstad eller norska Elverum.

Borgerliga ledarsidor skriver om hur demografin i Sverige förändras.

Frysta smådjur i jourbutikens frysdisk.

Tomma torg som fylls av invandrare. Människor som inte längre känner igen sitt Sverige och flyr. 

Besöker Västanå teater, regionteatern belägen vid Rottnerosparken.

Herrgårdsområdet som var förebild till Ekeby i Gösta Berlings saga.

”Jag behöver inte köra långt från att perspektivet ska vända”, skriver Arbetets kulturredaktör. På bilden syns Fryken.

Får en visning bakom kulisserna. Man har expanderat. Byggt en ny, vinterrustad, scen i teaterladan.

Det innebär att det nu finns två stora teaterscener i Sunne och att verksamheten fortsätter när sommarsäsongen är över.

I år sätter man upp isländska Eddan. Salongen är fullsatt – som vanligt. Västanå har hög egen täckning för verksamheten.

Sunne mår bra. Det är betydligt mer folk på gatorna än i min barndom.

Men med utvecklingen kommer gentrifiering. På gott och ont.

Gården några kilometer bort längs med grusvägen från föräldrahemmet är till salu. Om du har tre och en halv miljon.

Strandtomter köps och exploateras av rika norrmän som bygger sommarstugor.

Landsbygden lever, men inte som förr.

”Går inget sönder så är det inte ordentligt trimmat”

Jens Liljestrand skriver i Expressen om sina fantomsmärtor över ett land som inte längre finns.

Det Liljestrand ser är ett invandringens nybyggarland.

– Går inget sönder så är det inte ordentligt trimmat, konstaterar speakerrösten när en traktor lägger av.

Det är traktorpulling-SM i Väse. Jag har kört dit över dagen. Tio mil.

Evenemanget är större och proffsigare arrangerat än jag väntat mig.

Ju mer och ju högre, desto mer jublar publiken. Den som letar efter klimatångest får rimligen vända sig någon annanstans

Johannes Klenell

Förstår inte mycket av själva sporten. Traktorer i olika viktklasser som drar tunga lass.

Men även jag imponeras ändå av en traktor i custom-klassen snarlik ett ZZ Top-omslag.

Svarta rökplymer slår upp ur avgasrören. Motorerna bullrar.

Ju mer och ju högre, desto mer jublar publiken. Den som letar efter klimatångest får rimligen vända sig någon annanstans. 

På ett plan förstår jag dem. Få saker ger mig ett sådant lyckorus som frihetskänslan av att sätta mig vid ratten och starta en bil.

Känslan av att, om jag vill, bara kunna fortsätta köra någonstans.

Vartsomhelst. Fly, långt bort. Se något nytt och främmande.

– När ska ni flytta hit då? Det är frågan som kommer allt oftare.

För några år sedan hade mitt svar varit aldrig. Men med åren blir det allt mer frestande. Stockholm är allt mer avlägset. Vårdköerna oändliga. Bostadsmarknaden omöjlig. 

– Storstadens ekosystem har slagits ut, konstaterar mitt ressällskap när vi far hemåt. 

Mer funktionellt än vackert

Den som inte kört E4:an norrut har inte levt. Dalälvens stålblå vatten. Ett stopp i Tönnebro. Full tank. Den påtagliga omställningen när man kör över gränsen från Gästrikland och in i Hälsingland. Linfälten, loppisarna och hälsingegårdarna.

Här är det möjligt att bo för den Stockholmare som tröttnat – åtminstone som fantasi. 

Höga kusten-bron. Ångermanland. Bondgårdarna med djur och sädesodling ersätts med skogsbruk.

Rullar genom Bollstabruk. Samhället jag besökte för ett par år sedan när jag skulle fotografera en vän för hans kommande bok.

Här är det snarare funktionellt än vackert. 

Flera byggnader har rivits sedan sist. Ännu en bruksort på väg in i förskingringen.

Belägen vid norra Europas största sågverk. Här bygger skogen landets välstånd, men automatiseringen har gjort att jobben försvunnit lokalt.

Höga Kusten.

Bollsta Folkets hus tronar som en påminnelse om det gamla. Den socialdemokratiska arbetarrörelsens Sverige.

Det som faktiskt håller på att ge vika när jobben försvinner från industrierna. 

Jag behöver inte köra långt för att perspektivet ska vända.

Nyland, Sandslån. Här är det vackert igen. Vackert och levande.

Här river man inte husen. De säljs dyrt till inflyttade som vill ha det goda livet vid Ångermanälven.

En modern grön entreprenörsvåg som, precis som min föräldrageneration på sjuttiotalet, skapar sig det kulturutbud de är vana vid.

Lokalproducerad whiskey. Fibernät. Yogastudio.

En inredd lada där grannarna träffas för samkväm med samma ölutbud som på Södermalm.

Häxmuseum en knapp mil uppströms. E-handel gör att du kan konsumera som i Stockholm. 

Åkessons, Löfvens eller Lööfs landsbygd?

Höga kusten. Vi kör på vägar under branta bergskammar och längs med dalarnas insjöar ut mot Östersjön.

Där blir Sverige så vackert att det gör ont. Stannar till och äter lunchbuffé i Norrfällsviken.

Lax och sill. Närproducerat. Knökat med gäster. Vi klämmer oss in vid ett redan reserverat bord.

På vägen mot Sollefteå ser vi ännu en protestbanderoll mot ännu en nedläggning av BB.

I Karlskoga rullar jag förbi sommarens första protestbanderoll mot nedläggningen av kommunens BB

Johannes Klenell

Besöker Folkets hus i Sunnersta, beläget långt inne i skogen.

Här blev Stefan Löfven en gång socialdemokrat. I ett annat Sverige.

Läser Johan Hakelius i Fokus.

Ännu en text om hur demografiomställningen, alltså invandringen, får människor att fly landsbygden.

En tanke helt uppenbart tagen ur luften.

Hur vet han det? Vilka är människorna vars berättelse han förmedlar?

Folk på landet flyttade inte för att finnar, syrianer, chilenare, turkar, jugoslaver eller iranier kom.

Så varför skulle det hända nu?

Vilken landsbygd beskriver Hakelius, Arpi eller Liljestrand? 

Är det Jimmie Åkessons? Stefan Löfvens? Annie Lööfs?

Sunnersta Folkets hus.

Det jag ser är hur de socialdemokratiska bruks- och industriorterna slås ut av automatisering och en global marknad där jobben försvinner.

Då arbetarkommunerna tynar dör själva infrastrukturen. Landets centrala nervsystem.

BB, omsorg, tåg och busslinjer. Det som ska finansieras av det gemensamma effektiviseras bort. Och då flyttar man.

Samtidigt har landsbygden genomgått en medelklassifiering.

Klättrat på samma behovstrappa som städerna. Det är på många vis bättre att leva där än någonsin.

Annie Lööfs öppna entreprenörslandskap mår toppen. Storstädernas flyktingar bryter mark. Höjer fastighetspriser. Skapar jobb.

Evenemang sker nästan dagligen. Kultur. Turism.

Det enkla livet. Bra för barnen. Frihet. 

Om du har bil.

En demografiomställning som varken urbana klimataktivister eller populistisk konservativ höger talar om. Alls.