Att Centern och Centerledaren Annie Lööf slutligen säger nej till en fungerande arbetsmarknad är inte överraskande.

Under Annie Lööf har Centern utvecklats till ett högprofilerat  arbetstagarfientligt parti.

Under regeringsförhandlingarna fanns dock inom arbetarrörelsen en förhoppning om att Centern skulle hålla den rågång mot rasism och främlingsfientlighet som Annie Lööf tidigare pratat om, även om det skulle innebära att Centern fick tona ned sina långtgående krav på försämringar för svenska arbetare.

Men det var uppenbarligen otänkbart för Centern och Annie Lööf.

Att sänka arbetares löner genom ny lagstiftning, att upphäva turordningsreglerna och kringskära lagen om anställningsskydd och att förorda tillfälliga och osäkra anställningar före trygghet för arbetare är märkbart viktigare för Centern än att hålla rågången mot rasism och främlingsfientlighet.

Annie Lööf har nu sagt att de stoppar Stefan Löfven som statsminister och lägger ned sina röster i budgetomröstningen vilket leder till att Moderaternas och KD:S budget går igenom med Sverigedemokaternas stöd.

Om Centern också släpper fram Ulf Kristersson som statsminister vill Annie Lööf inte uttala sig om.

Det kan tyckas märkligt att centerledaren först ratar Löfven som statsminister och i stället släpper fram en SD-stödd konservativ budget, men därefter ändå inte vill säga om hon i stället ska släppa fram partierna som står bakom den budget hon  just sagt ja till, det vill säga SD, M och KD.

Det är dock helt i linje med hennes försök att mörka det faktum att hon måste bryta något av sina vallöften.

Hennes otydlighet och ovilja till svar är alltså ett sätt att försöka undvika en svekdebatt.

Tyvärr pekar ändå allt på att det löftesbrott som i slutänden kommer att följa Annie Lööf på hennes politiska bana är det överkörda löftet att hålla en rågång mot rasism och främlingsfientlighet.