Ing-Britt Vikström, som har arbetat i 40 år i Coops butiker, lider av artros i fingerlederna och har mycket dålig finmotorik i sina händer. Hon kan inte jobba på heltid i sitt gamla yrke.

Men Försäkringskassan anser att hon kan klara ett annat, normalt förekommande arbete som inte kräver så mycket finmotorik, och säger därför nej till sjukpenning.

”Även inom gruppen butiksanställda finns det rimligtvis arbeten som inte ställer lika höga krav på finmotorik som det Ing-Britt Vikström utförde”, skrev Försäkringskassan i sitt senaste yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen, som nu ska avgöra vad det egentligen är för ”normalt förekommande arbeten” som sjuka människor ska prövas mot.

Påståendet har fått Ing-Britt Vikströms juridiska ombud, LO-TCO Rättsskydd, att reagera.

LO-TCO Rättsskydd kräver i ett nytt yttrande till domstolen att Försäkringskassan ger besked om vad det är för slags butiksjobb myndigheten avser.

Försäkringskassans formulering avslöjar att myndigheten inte har någon egen uppfattning om vad butiksjobb kräver, byggd på en undersökning eller liknande – utan enbart bygger på tyckande, hävdar LO-TCO Rättsskydd.

Som upplyser om att arbete i butik bland annat består i att packa upp varor, sortering och kassaarbete – alltsammans uppgifter som ställer högre krav på finmotorik än Ing-Britt Vikström klarar.

– Om nu Försäkringskassan anser att det finns arbeten som Ing-Britt Vikström kan klara borde det vara Försäkringskassans sak att exemplifiera ett sådant arbete. För det kan väl inte vara så att Försäkringskassan anger att det finns sådana arbeten, utan att veta vilka de är? undrar Robert Sjunnebo, förbundsjurist och enhetschef vid LO-TCO Rättsskydd.

Enligt LO-TCO Rättsskydd nekas Ing-Britt Vikström och många andra sjukpenning med hänvisning till att de skulle klara ett annat ”normalt förekommande arbete” som Försäkringskassan aldrig preciserar, utan bara beskriver med att det inte kräver den ena eller andra förmågan.

Alltså: ”ett arbete där man inte behöver koordinera sina rörelser eller arbeta finmotoriskt med händerna”, ”ett fysiskt lätt arbete som inte ställer höga krav på koncentrationsförmåga” och så vidare.

Detta trots att lagen kräver att arbetsförmågan prövas mot arbeten som faktiskt finns på arbetsmarknaden.

Försäkringskassan hävdade i sitt senaste yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen att man visst prövar mot faktiska arbeten.

LO-TCO Rättsskydd svarar nu med att citera Försäkringskassans svar på ett regeringsuppdrag 2012, där myndigheten själv säger att dess bedömning av arbetsförmåga utgår från ”en uppsättning teoretiska krav på förmågor av medicinsk karaktär”.

Försäkringskassan jämför sin syn på vilken arbetsmarknad människor ska prövas mot med Arbetsförmedlingens: ”Där Försäkringskassan ser ett spektrum av krav på förmågor, ser Arbetsförmedlingen en konkret och faktisk marknad av arbetstillfällen”.

Citatet belyser att Försäkringskassan utgår från teoretiska krav på förmågor, men inte ställer dem i relation till vad verkliga jobb kräver, enligt Rättsskyddet.

Försäkringskassan vet helt enkelt inte vilka faktiska jobb de teoretiska kraven skulle motsvara.

Skriftväxlingen i Ing-Britt Vikströms mål är av allt att döma avslutad.

Den ansvariga juristen vid Högsta förvaltningsdomstolen anser att målet är klart för avgörande. Hon kommer att skriva ett förslag till avgörande, som sedan föredras för fem justitieråd.

En dom beräknas komma före sommaren. Ett liknande ärende, där en arbetslös man har nekats sjukpenning, avgörs parallellt med Ing-Britt Vikströms mål.