ARBETET GRANSKAR. Hon skivar lövbiff, bakar bröd och packar in varor. Sköter kassan, skär upp entrecote och städar.

Ing-Britt Vikström gör det mesta på charkavdelningen på Coop Norr i Skellefteå.

Men en del arbete, som att skura golvet och tömma papperspressen, måste hon lämna åt sina arbetskamrater.

– Det räcker att jag visar händerna, så förstår de, säger Ing-Britt Vikström och håller upp sina rodnande, krökta fingrar.

Hennes sjukdom, artros, gör att brosket i fingerlederna sakta men säkert förstörs.

Sedan värken kom i 45-årsåldern har Ing-Britt Vikström känt kraften i händerna försvinna och fingrarna bli allt klumpigare.

När jag frågade vilket svarade handläggaren: ”ett arbete där man sitter på möten”. Något sådant finns ju inte! Det är påhittade jobb

Ing-Britt Vikström

Tumgreppet fungerar inte. Att lyfta är svårt, statiskt arbete likaså. Allt som kräver finmotorik har blivit mer eller mindre omöjligt.

– Att plocka upp mynt eller sedlar är ett elände. Jag har svårt att hålla i en penna och kan inte skriva på en dator, fingrarna hamnar fel.

När Ing-Britt Vikström tvingades till sin första sjukskrivning för några år sedan var hennes rätt till sjukpenning självklar.

Hon kunde ju inte arbeta som tidigare, och orkade jobba vidare på halvtid bara med hjälp av värktabletter, sömntabletter och stor ansträngning.

Men när 180 dagar med sjukpenning hade gått förändrades allt.

Vid den gränsen prövar Försäkringskassan om den som är sjukskriven kan klara ett annat jobb än sitt vanliga – ”ett normalt förekommande arbete”, som termen lyder. Och något arbete borde Ing-Britt Vikström klara på heltid, ansåg Försäkringskassan.

– När jag frågade vilket svarade handläggaren: ”ett arbete där man sitter på möten”. Något sådant finns ju inte! Det är påhittade jobb, säger Ing-Britt Vikström.

Efter ett helt yrkesliv som affärsbiträde tvingades alltså Ing-Britt Vikström, som nu är 61 år, till Arbetsförmedlingen för att söka annat jobb – oklart vilket.

Läkarintyget, som säger att hon inte klarar mer än halvtid i något arbete, tycktes inte spela någon roll: Någon sjukpenning fick hon inte.

Sjukdomen, artros, gör att brosket i Ann-Britt Vikströms fingerleder förstörs. – Jag kan skiva lövbiff en stund, men natten efter är värken hemsk.”

Men Ing-Britt Vikström överklagade Försäkringskassans beslut. Och förvaltningsrätten i Umeå gav henne rätt: Hon skulle inte klara mer än halvtid i något annat, normalt arbete.

Ett arbete där händerna knappt kan användas skulle kräva ”anpassning både avseende arbetstempo och arbetsuppgifter”, skrev förvaltningsrätten.

Och då är det inte längre ett ”normalt förekommande arbete”, det framgår av en dom i högsta instans från 2008.

Försäkringskassan överklagade förvaltningsrättens dom. Kammarrätten i Sundsvall gick på myndighetens linje: Ing-Britt Vikström bedömdes ha full arbetsförmåga i ett arbete som inte ställer krav på finmotorik eller handstyrka.

I det läget skulle många ha givit upp. En dom i kammarrätten kan bara överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen, landets högsta instans i mål som handlar om sjukförsäkringen.

Försäkringskassans beslut är inte klokt. De läser lagen som de vill. Det behövs att någon går emot dem

Ing-Britt Vikström

Att få sin sak prövad där är mycket svårt: Domstolen tar i regel bara upp mål där någon principiellt viktig fråga behöver klaras ut.

Men än en gång skrev Ing-Britt Vikström en överklagan. Hon skrev den själv, för hand, på ett rutigt A4-ark.

I november 2017 kom beskedet: Högsta förvaltningsdomstolen tar upp hennes fall.

Lite senare ringde Robert Sjunnebo, enhetschef på LO-TCO Rättsskydd, och erbjöd sig att företräda henne.

Domen kan klargöra vad det är för arbeten som människors arbetsförmåga ska prövas mot när de varit sjuka ett halvår, och på så sätt kan den bli till hjälp för många medlemmar, hoppas fackets jurister.

Ing-Britt Vikström känner ingen nervositet inför rättsprocessen. Snarare ilska.

– Försäkringskassans beslut är inte klokt. De läser lagen som de vill. Det behövs att någon går emot dem.