Ing-Britt Vikström, butiksbiträde i Skellefteå, blev av med sin sjukpenning därför att Försäkringskassan bedömde att hon skulle kunna utföra något annat, ”normalt förekommande” arbete. Vilket arbete som avsågs fick hon aldrig besked om.

När Ing-Britt Vikström överklagade beslutet fick hon rätt i förvaltningsdomstolen, men nästa instans – kammarrätten – gick på Försäkringskassans linje. Ing-Britt Vikström bedömdes ha full arbetsförmåga i ett arbete som inte ställer krav på finmotorik eller handstyrka. Inte heller den här gången fick hon veta vilka konkreta jobb detta skulle kunna vara.

Nu ska fallet prövas i Högsta förvaltningsdomstolen, landets högsta domstol i ärenden som gäller sjukförsäkringen. Inför prövningen går Ing-Britt Vikströms juridiska ombud vid LO-TCO Rättsskydd till frontalangrepp mot Försäkringskassans och domstolarnas sätt att neka människor sjukpenning.

I yttrandet beskriver LO-TCO Rättsskydd hur Försäkringskassan i fall efter fall räknar upp vilka förmågor personen saknar till följd av sjukdomen – och säger sedan nej till sjukpenning, med motiveringen att personen skulle klara ett arbete som inte ställer krav på just de här förmågorna.

Med det sättet att tillämpa lagen kan begreppet ”normalt förekommande arbete” fyllas med valfritt innehåll, skriver LO-TCO Rättsskydd. Det blir särskilt problematiskt då Försäkringskassan inte har kunskap om vad arbetsmarknaden kräver.

Här hänvisar LO-TCO Rättsskydd till Försäkringskassans eget kunskapsunderlag, där det står att myndighetens handläggare ”i princip varit hänvisade till sin egen privata bild av vilka yrkesgrupper arbetsmarknaden omfattar och vilka krav på medicinskt relaterade förmågor dessa yrkesgrupper ställer”.

De sjukskrivna (liksom deras läkare) hamnar i en omöjlig situation, enligt LO-TCO Rättsskydd. Det går inte att bevisa att man inte klarar ett arbete som inte är närmare definierat.

”Var ska kunskap sökas om att det inte finns fysiskt lättare och rörliga arbeten som inte ställer krav på finmotorik och styrka i händer”? undrar Ing-Britt Vikströms ombud Robert Sjunnebo, som är förbundsjurist och enhetschef vid LO-TCO Rättsskydd. Det är tveksamt om de försäkrade får en prövning som motsvarar kraven i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, enligt Sjunnebo.

Regeln att den som varit sjuk i 180 dagar bara får sjukpenning om hon inte klarar något ”normalt förekommande arbete” infördes i slutet av 1990-talet. Av den proposition som föregick lagändringen framgår att den arbetsförmåga som sjuka människor har kvar trots sin sjukdom ska ställas i relation till faktiskt existerande arbeten, hävdar LO-TCO Rättsskydd.

Propositionen lyfter fram att människor ska prövas mot ”arbeten som på en rad skilda sätt ställer fysiska och psykiska krav”. Försäkringskassan ska bedöma om personen kan ”försörja sig själv” genom förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.

Med ”försörja sig själv” avses här ”att arbeta heltid och få en lön som överensstämmer med gällande kollektivavtal”. Det kan man bara göra i faktiskt existerande arbeten, enligt LO-TCO Rättsskydd. Inte i diffusa jobb som bara definieras genom vilka krav de inte ställer.

När lagförslaget behandlades i riksdagen skrev riksdagens socialförsäkringsutskott, i ett försök att förtydliga, att för att nekas sjukpenning ska personen ”helt klart” ha arbetsförmåga som kan utnyttjas på den öppna arbetsmarknaden. Vid oklarhet eller tveksamhet ska personen alltså inte bedömas ha arbetsförmåga, enligt LO-TCO Rättsskydd.

Försäkringskassan har redan yttrat sig till Högsta förvaltningsdomstolen, och välkomnat att rätten till sjukpenning efter 180 dagar klarläggs. Om Högsta förvaltningsdomstolen bedömer att LO-TCO Rättsskydds yttrande innehåller någonting nytt kan Försäkringskassan få chans att yttra sig ännu en gång. Domstolen, som fick LO-TCO Rättsskydds yttrande igår, torsdag, har ännu inte tagit ställning till detta.