Det började med att alla partier skulle värna medelklassen.

Denna mytomspunna klass ansågs vilja ha lägre skatter och mer valfrihet, annars blev den missnöjd.

Men när Liberalernas partiledare Jan Björklund i en intervju i Svenska Dagbladet vill ha lägre skatt för inkomsttagare med inkomster över 51 000 kronor i månaden är det inte medelklassen han tänker på.

Det är de rikaste i samhället som framför allt tjänar på liberal nedsippringspolitik.

”I den nya kapitalismen är rika kapitalister och rika löntagare samma personer. Detta förhållande blir socialt acceptabelt genom det faktum att rika personer arbetar.” Så skriver nationalekonomen Branko Milanovic, tidigare chefsekonom på Världsbanken.

Vissa minns kanske när modejournalisten Ebba von Sydow år 2011 hävdade att hon var arbetarklass för att hon arbetade.

Ungefär lika rimligt som att Stefan Löfven förvandlas till kvinna för att han kallar sig feminist.

Rika löntagare och rika kapitalister är samma personer. De som får mest i lön är också de som har störst inkomster av kapital. För dem lönar det sig sannolikt att arbeta så mycket att de gör det oavbrutet.

Men med skillnaden att de sannolikt har ett stimulerande jobb som de själva har stort inflytande över.

Jan Björklunds recept för att minska ojämlikheten är att göra de här löntagarnas liv ännu härligare. Genom att dessa rika personer genom sitt eget arbete antas ”skapa jobb” åt människor som är arbetslösa i dag rättfärdigar Björklund sina skattesänkningar.

Milanovics beskriver i sin bok Global ojämlikhet hur inkomstklyftorna ökar i den rika världen och hur de utarmar välfärd och demokrati.

Den demokrati partier som Liberalerna säger sig värna. I de flesta av de rika länderna har framför allt medelklassen sett sina inkomstandelar minska.

I Sverige är den någorlunda intakt. Men inte tack vare några skattesänkningar utan för att välfärdsstaten fortsatt omfördelar inkomster.

Större ekonomiska klyftor är en fråga som oroar svenska folket när Inizio gjorde en undersökning för Aftonbladet i januari i år. Sämre vård och skola oroar ännu mer.

Våld och segregation toppar listan. Alla dessa orosmoln är konsekvenser av ökad ojämlikhet.

När de allra rikaste blir rikare minskar deras vilja att bidra till den gemensamma välfärden.

De behöver inte. Men borgerliga politikers vilja att sänka deras skatter består.

Men att sänka skatterna på inkomster över 50 000 kronor i månaden gynnar inte särskilt dem som tjänar en sådan lön.

Det gynnar de allra rikaste mycket mer. Större inkomster ger större skatterabatter. Kvar blir glappen i välfärden och de ökande klyftorna.

När Jan Björklund intervjuades av Arbetet fick han medge att han inte visste vad ett SL-kort kostar.

Det är skrattretande med tanke på att de väljare han vill tilltala antagligen är mer intresserade av att deras 830 kronor ger dem kollektivtrafik som tar dem till jobbet än av ytterligare en tusenlapp mindre skatt i månaden.

Hur ska den tusenlappen göra att tågen går i tid?

Även för medelklassen är gemensam välfärd betydligt viktigare för ställningen i samhället än att deras chefer långt upp i företagshierarkin ökar sina inkomster.

För arbetarklassen är välfärden helt avgörande. Inte minst har skolans minskade likvärdighet och rapporterna om alltför låga pensioner rest en mängd varningstecken om vart inkomstskillnaderna är på väg.

Ibland låter det i den partipolitiska debatten som att de allra rikaste inte finns. De är så rika att ingen vågar röra dem.

I stället blir det slagsmål om skattesatser runt 50 000-kronorsstrecket. Men kapitalister är inte arbetare.

Hur utsliten den vänster-klyschan än är behöver vi påminnas om det.